.

Jag är en sån där hund ägare som tar med sin hund överallt. På resor hem till kompisar, på stan, till en fika, till en fest, till jobbet, på bussen, på spårvagnen, ja överallt där jag kan.
Vajlo är väldigt "berest" och har alltid varit toppen i nya miljöer och situationer, trygg nyfiken och modig redan från valp och visst har alla dessa egenskaper underlättat för mig. Jag blir alltid lika stolt över honom när vi tar oss ann jobbiga miljöer och resor. Vi har redan hunnit med en del bla en resa til Gotland för 2 år sedan resan till skåne förra månaden och såklart Älvsjömässan när Vajlo o Jag satt i rasmontern ihop med Vajlo's syster Visa & Marie.

Senast förra veckan fick Vajlo följa med ner till stan där det var matmarknad mitt i city, vilket innebär smockat med folk överallt fresterlser i huvudhöjd som bakverk korvar ost mm. och så var det väldigt varmt också.
Jag satte på Vajlo sitt kylhalsband laddade väskan med vatten och fickan med godis och gick ner till stan (5min från lägenheten), vi tog ett kort pitstop vid konstmuseet så Vajlo fick bada i fontänen innan vi skulle ge oss i kast med shoppingen. Som utbildad kock var jag i himmelriket, 5min från mitt hem hamnade jag i ett myller med dofter  delikatesser och mat från världens alla hörn! Vad sägs som en krokodilburgare från den Australiensiska Barbeque grillen?? ;)
Vajlo tog allt med ro och gick snällt vid mattes sida trotts alla 100tals människor packade på en trång gata mellan alla matstånd. Han satte sig fint vid min sida när vi stannade för att titta och viftade charmigt på svansen när folk tittade på honom <3 
När vi gick där bland stånden sitter det ett gäng vid ett bord och käkar mat alla börjar peka o titta och jag stannar till, bland de som satt där satt det en kille från Australien som blev helt till sig och kom fram och var så glad att se en kelpie. Jag fick hur mycket beröm som helst över Vajlo att han var så himla fin trevlig och att han hanterade hela miljön med ro. Jag sträckte lite extra på mig och vi gick vidare :)
Innan hemgång hade jag händerna fulla med kassar från marknaden. 

 

Jag ser bara positiva saker när man har med sig sin hund överallt - MED ansvar. 
Att man känner sin hund och kan läsa av alla situationer och hundens signaler är A & O. En orolig hund utan vägledning kan snabbt gå upp i stress må dåligt och känna obehag. 
När jag tar med Vajlo vill jag att han ska ha lika roligt som jag själv och uppskatta miljön vi är i. 
Visst det är svårt att förklara för honom under en packad tågresa att det är mysig (för jag själv tycker inte det) men belöningen är ju när man kommer fram! Eftersom Vajlo har en positiv insyn på livet rent generellt räcker det många gånger för honom att matte strålar av stolthet och öser berömm över honom. 

Brukar ni ta med era hundar överallt och hur ser ni på detta? :)

Himlen har blivit en stärna rikare och kelpie världen en stjärna mindre. Vajlo's gammelfarmor SE LCH SE BCH SE UCH KORAD Sph III Sökh III Quilpie's Kastanj IV "Kasta" har gått bort 15 år Ung. För de gångerna vi har träffat henne under de senaste åren har man inte kunnat tro att denna pigga "tant" varit så gammal.
Tänker på matte och skänker henne alla mina tankar och sorg.

Sov gott Kasta och spring med din dotter Yatzi på de stora fälten i hundhimlen <3

Ja igår var det dags för lydnads premiären för i år och debuten i klass 2, Inte bara det dessutom var vi modiga nog att anmäla oss då det även var distriktsmästerskap...!
Flera vänner och bekanta skulle tävla från klass 1-3 så Anna jag och Sandra åkte mot Söderköpings Brukshundklubb kl 16.00 och var straxt där efter framme. Sandra skulle tävla i klass 3 med Working kelpien Jax med samling 17.30 och Anna i klass 1 med AK,n Max och jag med Vajlo i klass 2 med samling 19.15. 

Ytterligare 2 kelpiesar var på plats dessa av Working kelpie så igår var vi verkligen Kelpie Maffian (5st kelpies ihop) på klubben, riktigt kul med så många på samma plats :D

Jag var fruktansvärt nervös och hade inga nerver alls jag var totalt i bitar..! Inte alls bra...
Kl 19.15 hade vi samling för klass 2 och lottning.
Med start nummer 6 av 9 började klumpen i magen och illamåendet ta över mig totalt..
19.40 var det dags för "grupp nr 1" att lägga platsen.
Vajlo som legat med mig sedan vi kom till sörping skötte sig exemplariskt. Liggandes tyst lugn och stilla vid bordet som vi alla satt på intill ena planen. Har var med och alert när vi gick för o kissa och även på uppvärmningen.
Tillslut efter lång väntan var det våran tur.
Jag la Vajlo med hakan i backen utgick vände mig och och tittade intensivt på min stackars lilla kille som låg där med hakan i baken säkert funderandses över varför matte var så himla konstig..Efter ca 2 min lyfte han sakta hakan för att invänta min reaktion tittade lite stelt omkring och vände huvvet mot en fluga en gång med återgick för att fokuserat titta på matte. När han lyfte hakan trodde jag att jag skulle kräkas nervositeten var oumbärlig..Efter vad som kändes som en oändlighet får vi gå tillbaka och jag ser då att 1 hund satt sig upp, det var nog det han tittade på, jag fick helt tunnelseende och såg bara honom under 3min. Jag gick tillbaka satte honom upp och sedan var det äntligen över!
Jag tycker alltid att platsen är värst även fast jag vet att han är trygg och att han verkligen Kan det momentet, men där han man som förare ingen kontroll känns det som och man står bara där och väntar ut minutrarna som nästan känns som timmar..!
Det värsta från nervositeten släppte men mycket fanns kvar. Jag band upp Vajlo för att inte påverka honom så mycket värmde upp någon minut straxt innan vi skulle in. Jag var nöjd med känslan och uppvärmningen. Han var tänd och het efter att suttit uppbunden störredelen av kvällen och efter varit hemma under dagen då jag jobbade.

Vi klev in på plan ställde upp för frittfölj och efter första 2 stegen tappade jag honom. Både jag och Vajlo rasa ihop mentalt. Ofokuserat var namnet genom hela vårat program.
Han släpade i fria följet och nosade mycket, gjorde en båge på rutan, busade och tuggade med apporten, satte sig först efter ett DK på hopp över hinder, segt läggande och fjärren var bara katastrof.
Det enda vi fick glänsa i är Vajlo's superfina inkallning där han skjuts ur en kanon och sätter sig i klockren position. Tyvärr en ½p avdrag för att han använde mitt ben som stoppkloss..
Jag skrattade mig genom hela programmet och skakade på huvvet när vi gick av plan, och när vi gick av planen checkade Vajlo ut totalt..Anna och Louise höll med mig om att det var lika mycket kaos vid sidan när de tittade som jag kände det på plan, men sa att när han var med var det riktigt jäkla bra och att domaren trots allt gav fina poäng. Vajlo fick hålla på i Taz style och jag gick o stoppade in "Taz" i bilen med en puss på nosen. Det blev för mycket för honom. All min nervositet och den långa väntan, det är klart det blev okoncentrerat och tokigt. Jag kan inte begära mer av honom efter "mitt uppförande" han gjorde ju trotts allt allt jag bad honom om även om det var halvhjärtat så gjorde han det. Jag var bara besviken på mig själv att nervositeten höll mig så hårt och slukade mig totalt. Det är inte alls likt mig. Jag blir alltid nervös men det brukar gå över till en beslutsamhet och det tänds en glöd, men igår..Ja..Jag checkade nog själv ut redan Innan vi gick in på planen. 

Vi gick tillbaka till klubbstugan för  att invänta resultaten och prisutdelningen. Det blev en timmes väntan och när tillslut alla resultat kommmit in var det med chockartad glädje jag fick se att vi klarade oss med 4p! Vi hade lyckats att skrapa ihop och då menar jag verkligen skrapa ihop 163p som är tillräkligt till ett 1;a pris! Placeringen blev som väntat i botten, 5;a av 9 ekipage men vad gör det när man klarar debuten i lydnadsklass 2 med ett 1;a pris :)
Som jag skrev på faceboook igår efter tävlingen, ibland måste man helt enkelt bara ha lite tur och det hade vi verkligen igår. Det är bara att tacka ta emot och se till att känslan är med oss till nästa tävling!