.

Nu kan jag ju iof bara prata om mina egna erfarenheter med Vajlo som faktiskt bara är "kunskaper och insikter" som jag samlat under bara 2 år. Men jag ska endå fortsätta med ämnet som rubriken skriver.

Vajlo är alltid glad och bemöter en alltid med viftande svans och pigga ögon han vill alltid följa med om det så är träning utflyckt vanlig promenad, han är ett stort matvrak och älskar sin mat och skulle inte kunna tänka sig att hoppa över ett mål mat.
Han är barapositiv till allt och tackar aldrig nej till nått - än.

Jag som aldrig i hela mitt tidigare liv haft en egen hund och har destomindre kunskap om detta med tävlingslydnad, bruksgrenar hit utställningar dit osv för ingen i min familj har varit intresserad av detta.

Innan Vajlo kom hem till mig och de första veckorna kanske tom månaderna med Vajlo var jag en bokslukare med allt vad hundägande och hundträning fanns att läsa om. Jag ville vara förberedd.
Jag var fullt införstådd vad min lilla valp var. Att det inte var någon soffpotatis jag skaffat mig och att det skulle komma att krävas mycket från min sida - jag var livrädd att vara otillräcklig och okunnig.
Jag lärde mig mycket och fick många användbara tips på lager av böckerna. Men tillslut tog det tvär stop.
Jag ville bara kräkas på metoder hit belönings sätt dit osv, för det finns så mycket och så många olika tillvägagångs sätt/synpunkter vad som är rätt och fel mm. Jag Blev bara inte klok på nått tillslut.

Mitt kunskaps centrum sa bara "nej" och ville inte ta in ett dugg mer från en bok.
Det var då jag Vajlo och jag började prova oss fram.
Det var nog först då som jag tror att våran relation verkligen började ta en ordentlig form. Jag var så himla rädd att min kunskap inte skulle räcka till och att jag inte skulle ge detta underbara lilla liv det han behövde, så jag glömde ju helt bort att känna efter vart vi var någonstans och vad som skulle fungera för oss.

Och nu 2 år senare inser jag hur tacksamt det varit. All träning som jag gjort med Vajlo gör han med glädje. Alla tokiga övningar, tricks, utflyckter har han kastat sig in och bara gjort så gott han kan - för han tycker det är så roligt. Han älskar att få göra saker tillsammans med mig och många gånger är träningen en belöning i sig att godis och leksak blir lite överflödiga.
Vajlo är heller inte ett dugg svår att belöna. Han goddtar det som finns för stunden. Om det så är hans ihop knutna koppel till några torra kulor av hans torrfoder så är det gott och väl. Sen använder jag olika belöningar till olika ändamål. Är det svårare utmaningar eller omgivningar jamen då är det ju självklart att det är nått gott som korv eller kötbullar. Vill jag ha honom i en lugnare sinnes stämmning kör jag bara med godis och ofta med skinkost på tub som han får slicka i sig. Vill jag ha honom mer ivrig och taggad kör jag med kampleksaker eller något han får springa iväg och hämta.
Men i slutändan struntar han i Vad belöningen är och det gör det så himla "enkelt" för mig med träningen.

Många gånger känns det som jag fått mycket "gratis". Jag har sen början haft en hund med stort föremålsintresse, som varit totalt orädd, som alltid kört 100%, som alltid är glad och som varit välvillig till nästan alla hundar.
Är det detta som kommer på "köpet" eller har jag faktiskt haft "tur"?
Visst vet jag att många av dessa egenskaper är individ anpassat, men med min ringa kunskap och erfarenhet om denna ras kan jag inte låta bli att fråga mig själv om det är allt detta som jag just skrivit om är en underbar egenskap just hos bla. kelpien?
Eller är det just detta som det innebär att ha en arbetsvillig hund? :)

Hur som helst så är det är helt enkelt tacksamt och underbart med kelpie! ♥