.

Igår efter jobbet körde jag och Vajlo ett lydnaspass. Vi går från klarhet till klarhet, Platsen har blivit grym och jag förstår inte varför jag inte bygde platsen såhär från början! Nu ska vi utvekla den med störning ifrom av platsligning i grupp och med lösa hundar som ska agera en tävlings situation där någon hund reser sig. Inomhus finns det ingen störning som rubbar Vajlo och utomhus klarar han av att ligga läänge och även svår störning som leksaker som kastas bakom honom som landar tätt intill honom precis utanför hans synfält han rycker gärna till för den naturliga reaktionen att vända o se vad det var men ligger kvar med hakan i backen! Godis lockar inte alls även om de så kastas på honom, det verkar absolut som vi fått en "cementgrund" ;) Duktig kille!  Jag tror & hoppas att löptikarna ställer till det i kelpiehjärnan. Han går fort upp i varv och behöver tid på sig att landa i fotgåendet där han annars tränger väldigt mycket. Om jag trampar på fort slutar han träna efter ett par meter. Men vill gärna att det ska sitta redan från början..Resten känns knappt som det behöver nötas kanske lite tugg på apporten (tips om det?), men annars står vi bara framför att sätta ihop programmet och träna uthålligheten och tävlingsträna med kommendering, vilket följer nu när våren är i antågande och planerna på bruksan är träningsbara o träningskvällarna är igång! 

På kvällen åkte jag Anna Pepsi & Vajlo till skogen för att bestiga ett berg och fota solnedgången. Vajlo o pepsi var som galna och busade med varandra jag o anna stog mest o frös o väntade på en fin solnedgång som aldrig kom! Den sänkte sig bakom trädtopparna himlen blev gul och sedan blev det svart...Som tur var han vi ut innan det blev riktigt mörkt och jakten på den perfekta solnedgången fortsätter. Vajlo och jag begav oss till min syster för våffel ätande och sedan hem för o krypa ner i den sköna sängen.

Idag har dock allt gått åt skogen..Det började med att jag vaknar med andan i halsen och tror jag försovit mig, men av någon anledning somnar jag om med tanken att det är lördag (?!) och jag kan sova ut..Ca 1h efter avsatt tid vaknar jag igen av att det inte riktigt kändes rätt, och kastar mig handlöst ur sängen när jag inser att det är tisdag o inte lördag och att jag börjar jobba om 1½h! Springer upp o ger Vajlo mat, kastar mig i duschen, far ut för att hinna rasta Vajlo in igen för att göra mig presentabel nog för jobbet, kastar mig på cyklen och trampar för allt vad livet är värt med endast 13min kvar tills jag börjar jobba. Mirakulöst nog stapplar jag in på jobbet 3min innan jag börjar byter om och hinner i tid!?
På jobbet råkar jag ut för kanske månadens otrevligaste gäst som beställer mat som inte existerar på menyn under tiden som jag ger honom ca 15 andra alternativ inkl det han bad om från början (nått med kyckling) talar han barskt och otrevligt om att inget av de alternativen eller förslagen (på nya rätter som jag komponerade enbart för honom) inte duger för honom. När han tillslut bestämmer sig för en rätt som inte finns på menyn som jag fixar endå som han hinner få innan han hinner gå från kassan sliter han den ur min hand utan ett tack eller ett leende..Vad sägs om ett tack för min service kanske?! 
(Parentes; det finns många människor där ute som har de mest bisarra krav på hur deras luch ska se ut och komponeras, känns som att alla de människorna äter på mitt jobb dagligen och det är inte alls ovanligt att de konponerar en egen tallrik mat ifrån hela menyn...Men jag tar emot dessa även dom med ett leende och inställningen att inget är omöjligt och bra service ger nöjda kunder som kommer åter, men sura otacksamma jävlar som ska vara så omständiga tål ja bara inte..)
Efter att ha motstått en brinnande önskan om att hugga kunden med en gaffel i ögat forstätter jag med dan med en lätt sämre intsällning på livet i allmenhet..
Väl hemma kastar jag mig i soffan efter ha varit ute med Vajlo o kollar på övervakningsfilmerna från gårdagen och idag...Och lyckan log mot mig idag när jag möts av 2filmer av en ylande hund...Varför?! Han var ju jätte duktig och tyst förra veckan! Suck..Humöret sjönk Ännu mer, och jag trodde min räddning skulle bli att följa med Anna runt i stadens djuraffärer för lite fönstershopping. Men oj så fel jag hade...Min hormonstinna hane bestämde sig för att lukta slicka o tugga över varenda centimeter av de 3 djuraffärerna vi var inne i dragandes till höger o vänter, flämtandes o flåsandes uppe i varv och matte gjorde det antagligen 100 gånger värr då jag blev måttligt irriterad och var redan innan på dåligt humör..Jag var så frustrerad att jag på sista stället helt glömmer mitt bankomatkort inne i affären och springer in i skjutdörrarna när jag springer tillbaka för o hämta det..Ja det mina vänner är min dag...

Det absolut bästa med helger som man vaknar oförskämt tidigt på är att man snart inser att man är ledig och kan somna om! Att man kan gå upp öppna balkongdörren lite på glänt för att få in kall frisk luft krypa tillbaka ner under det fluffiga duntäcket. Det är inte ovanligt att man hör kelpien sträcka på sig borta i soffan hoppar sedan ner o tassar bort till dig i sängen där han lägger sig tätt intill och snusar i ditt hår. Det är de finaste mornar jag har! Och gårdagens morgon var precis en sådan. Vi drog oss länge i sängen gick sedan upp för frukost och ut i solen. Runt 1 gick vi bort till mormor och morfar som bjöd oss på middag (ja oss, vajlo fick 3st korvar några kulor torrfoder och Väldigt mycket godis). Vi gick en promenad ihop och gick med tillbaka för fika och en lång härlig stund på deras inglasade balkong som badade i solljus. Vajlo stormtrivdes som alltid med massa klappar och godis. Och tog plats i en stol på balkongen brevid min morfar som han smygpussade på så fort han tittade bort.

På eftermiddagen gick vi hem mätta och belåtna, vi landade hemma i ca 2 timmar sedan åkte vi vidare hem till Erika och Vajlo's bästis samojeden Aaron. Filmkväll o tacomys för de 2benta och bus för de 4benta. En liten kompis till Aaron kom på besök en liten Ciahuahua mix (okastrerad) vid namn Stallone, och det fungerade bra med Vajlo. Han kunde först inte riktigt bestämma sig om den lilla pälsbollen var rolig eller jobbig, Han var melan golv o tak, modig och frammåt. I början var vajlo Jätte stel o kollade in den lille o efter en stund lekte de på golvet Vajlo låg ner och den lille sprang runt var uppe på vajlo naffsa i hans kinder o var mer vild än tam :D Det var väldigt påfrestande för Vajlo och när vi sedan avbröt leken slog han flämtandes ihop på golvet min stora klump. Allt gick bra under kvällen tills Stellan inte kunde låta bli Vajlo som sov under bordet, då fick han sig en rejäl tillsägelse o stackars Stellan blev helt spak. Men fick ett sms idag om att han var precis som vanligt idag, han har tydligen inte fått en tillsägelse av en annan hund förut så förstår att den lilla stackars blev chokad.

Dagen började med ett pass lydnad för våran del ihop med Anna & grabbarna som legat i kennelhosta så vi inte kunnats setts på ett tag men nu är friska. Vajlo var lika het som vanligt och han blir fort mentalt trött på kort tid, fortare än innan kan jag nog tycka. Trotts det tyckte jag han gjorde bra ifrån sig. Lite för het i linförigheten och trycker gärna mot mitt ben och jag måste lägga en tungre grund i fjärren. Men inkallningen var EXEMPLARISK, rasande fart och jag kände honom inte ens i sättandet under positionen trotts han satte sig nära och spikrakt. Han var lite uppsnurrad till rutan men efter 2 skick satte han den riktigt snyggt så där bröt vi med en platsliggning. Platsen har vi kommit jätte långt med och han ligger fint med hakan i baken, jag gör vanlig plats mer sällan och mer svårare för honom oftare som att kasta leksaker eller godis framför/bakom/vid sidan eller själv gå runt honom/förbi eller över och han ligger kvar med hakan hela tiden - duktig kille! Vi avslutade med att träna på budföringen och med tanke att vi aldrig tränat det förut och att rutan stog kvar som han hela tiden drogs till så var det inte alls farligt att det bara tog 3 försök innan han satte en fin budföring. Där bröt vi och åkte hem.
Vi gick bara upp till lägenheten lämnade lydnads sakerna och bytte till cykelgrejjer. På med sele på Vajlo och midjebälte till mig. Jag skulle jobba idag på mitt 2;a jobb så vi passade på att cykla ner. Vajlo var även idag jätte duktig vi har inga problem alls med cyklingen! Han får själv bestämma tempot men vill inte att det ska gå långsammare än trav. Vi cyklade förbi rastgården en hund med skall o utfall, en promenerande hund och inte mindre än en tant med 4st hundar som tokslällde och gjorde utfall i kopplena utan att vajlo stannade eller reagerade mer än med höjd svans och att titta lite. SÅ stolt över honom! <3

Hemma kastade han sig i snön bakom huset och grisade runt och fick sedan ett kelpiefnatt :) Han var inte helt uttömd efterråt utan mer nöjd och med ett långsammare tempo i kroppen, men 2x 3,5km tog idag ut sin rätt + alla aktiviteter under helgen och lydnadspasset innan. Så vi tog en dusch lätt massage och stretching + utfodrning (mat, olja, vatten, rå morot blandat i en skål) och dunsade vi båda ner i soffan.

Jag har haft en inre stress att vi redan är i mars och jag inte känner mig tävlingsklar i någon av de grenar vi tänkt ta oss igenom i år. Jag satte mig med almenackan och gick in på sbk tävling för o se hur vi ligger till inför kommande tävlingar och om vi har några runt omkring oss i östergötland. Jag kan säga att jag nu sitter med ett lugn och inser att vi har TID! Inte mindre än 20st tävlingar ligger framför oss ända in i november och jag vet att vi iaf kommer nå ett av målen vi satt upp för i år och det är lydnaden, jag ser även ljust på rallyn men det är pinsamnt dåligt med spår tävlingar i apellklass runt omkring...Utöver dessa 20 tävlingar vi har chans på är det iaf 3st utställningar och ett MT, plus rasspecial som är markerade i kalendern. Vi kommer nog ha fullt upp i år och jag har en känsla av att 2013 kommer att flyga fram! 

När man i stort sett sovit ett dygn spritter det rejält i kelpiekroppen dagen efter! Det var en busig Vajlo som väckte mig med att kasta kopplet i ansiktet på mig och gav mig en stor blöt puss. Väl ute var han överallt sammtidigt och han snodde mina vantar både en och två gånger som han retsamt sprang iväg med och vägrade kommatillbaka med för att närma sig med blicken "okej då du kan vel få tillbaka den" och när jag nästan nuddade vanten stack han iväg igen busungen!

När jag kom hem från jobbet hade jag tänkt att vi skulle ta en promenad (på ca 2km) bort o titta in på PP's i Hund & Kattkompani i skarphagen. Jag behövde endå handla lite till mig själv och eftersom coop ligger brevid så bestämde jag mig för att ta cykeln bort.
Nu är det ju så att jag aldrigt riktigt vänjt Vajlo vid cyklen. När han blev tilläkligt gammal blev min cykel snodd, när jag skaffat en ny och satt en springer på blev även den snodd och sen har det inte blivit riktigt av. De gångerna jag provat har det inte gått spc bra alls och då har jag struntat i det. Det och när det kommer till skateboards är de enda gångerna Vajlo får fram ett oönskat vallbeteende och ljudar frustrerat för att han inte vet hur han ska bete sig.
Idag hade jag redan innan vi gick ut bestämt mig för att det bara skulle gå. Med vajlo i sele fastsatt i midjebälte på mig (ifall något skulle hända så kan han inte springa ut i trafiken) och med ett retriverkoppel att kunna korrigera med i början satte jag mig på och började cykla. Mycket riktigt började han att försöka komma framför och "nypa" i däcket men jag kunde lugnt hålla tillbaka och när han lyfte blicken o var vid sidan belönade jag efter ca 200m hade han fattat galoppen så då tog jag av retriverkopplet. Vi cyklade på och han var jätte duktig, stressen att valla försvann när han väl förstod vad det gick ut på och när det släppt sprang han glatt vid sidan med en helt annan inställning och svansen gick som en propeller när jag stannade för att belöna. Han ville gärna dra på en växel och dra mig o cyklen frammt i 110, men jag tillät honom bara att trava. De enda missödet vi hade var när jag saktade ner i en korsning för att svänga vänster då stack han mot en lyktstolpe för att kissa på o jag fick göra en "halvvurpa" (tappa cykeln men själv vara ståendes). Så efter det på vägen dit stannade jag titt som tätt o belönade med godis för att han var så duktig och gick bort från cykeln för att han skulle få kissa och sedan körde vi igen, för att han skulle förstå att när vi cyklar är det bara det som gäller och att han får chans o stanna o lukta o kissa när vi stannat och inte är vid cykeln. Väl framme köpte jag fredags godis till Vajlo och gick in på coop för o handla, Vajlo band jag vid cykeln utanför och jag bad tjejjen inne i djuraffären att hålla uppsikt över honom (hon stod och tittade på honom i butiken 10m ifrån hela tiden) jag handlade och kom ut till en duktig Vajlo som låg snällt breve cyklen o väntade. Jag gick in i djuraffären igen och till tjejjen som hållit koll på Vajlo med en Marabou Choklad som tack :)
Vi vände hemmåt och utan stop eller missöde var vi straxt hemma igen, Vajlo var inte ens anfådd så vi körde lite bus o lydnad i parken innan vi gick in. Jag älskar att se min hund så lycklig och så busig full av energi! <3
Men än ännu en gång har jag underskattat min hund, igen måste jag tyvärr säga! Kelpies kan allt och även det på första försöket och tycker också allt är kul. Jag trodde cykel historien skulle bli en rysare och massa jobb, men ja som sagt Vajlo har överbevisat mig igen <3 :)

För ett par veckor sedan var det dags för Vajlo's HD & ED röntgen, efter det att Vajlo kom till mig blev mitt liv mer eller mindre kaotiskt och jag blev utan jobb och bostad vilket hindrat mig från att kunna lägga undan pengar för röntgen. För ett par v sedan var det som sagt dags och jag har aldrig någonsin haft en tanke eller varit orolig över att något skulle vara galet. Vajlo tas till veterinären på morgonen där jag får lämna honom och skulle först hämta honom några timmar senare. Några timmar blev till många timmar och när jag väl fick hämta Vajlo pga förseningar fick jag inte ett enda utlåtande av veterinären som lämnade över min hund.
1v senare får dimper det ner ett brev på posten från skk och jag öppnar glatt brevet i tanke om att resultatet kommit så snabbt. När jag läser det fryser hela min värld jag blir alldeles tom inombords när jag ser HD C (och ED 0 alltså U.A). Det kunde bara inte vara sant...Med gråten i halsen försöker jag hitta en förklaring. Och försökte förtså "vad innebär det här?" Jag ringde runt för att rådfråga och få förklarat vad som händer nu. Kan vi tävla, kommer han leva ett normalt fartfyllt liv, kommer han ha ont, kommer han lämna mig för tidigt? Alla svar var betryggande att inget har ändrats och det finns flera "C hundar" som levt länge och som tom tävlat VM i tex agility och att jag definitivt skulle få ett andra utlåtande och röntga om. 
I veckor har jag våndats varit ledsen orolig och förvirrad och blivit ett magsår rikare. Jag vet att det inte är hela världen men jag visste ju inte ens HUR illa denna C var? Fick ju inte veta något från veterinären vi varit hos och fick heller inte se några plåtar. Hur kan man inte vara orolig för framtiden när man inte har någon som helst information? När jag slutligen hittat en bra veterinär får jag beskedet att 6mån måste gå innan en omröntgen kan skickas för avläsning till SKK för ett officiellt resultat. För mig kvittar det, jag vill veta Nu hur det ligger till.

Idag hade jag en ny tid hos en annan veterinär, en som är specialist på ledoperationer och som hade goda referenser från folk i min omgivning. Vi blir invisade i väntrummet och sanbbt där efter kommer Krister Julinder Klinikchef, in hälsar oss välkommna och ger Vajlo sederingen. Vi går vidare in i röntgen rummet och efter en liten stund sover Vajlo tungt. Jag får vara med under hela proceduren och får själv delta och hålla i överkroppen, efter 10min (utan att det kändes genomstressat eller oproffsigt) och en tagen plåt som eligt Krister själv "inte kunde blivit finare och tydligare" väntar jag spänt på ett utlåtande. Krister frågar vad det tidigare utlåtande löd och jag visade lappen från skk där resultatet var HD B på höger och HD C på vänter och hela resultatet blev  HD C. Krister skrattar till och säger "ja vilken rysare", jag blir iskall inombords var det verkligen så illa?? Jag går fram och får se plåtarna och efter en stunds tystnad berättar Christer att det finns skillnader mellan höfterna men att det inte är illa alls. Enligt Krister's egna bedömning skulle Vajlo ha HD A på höger och HD B på vänster. Det fanns inga tendenser till pålagringar och allting såg jätte fint ut (även knäleder, rygg osv i det man kan se), och han tyckte att HD C utlåtandet var inte var riktigt (nu vet ju varken han eller jag hur plåtarna från första gången såg ut heller). Han lugnade mig även med att jag inte behöver oroa mig inför framtiden, eller att ens tänka på någon form av rehabilitering eller annat.
Han hälsade mig välkommen tillbaka om 6månader för omröntgen så jag kunde få resultatet officiellt även hos SKK.

 

Stenen i bröstet har släppt, och bokstäverna i sig är självklart inte det som för mig är det viktiga utan att Vajlo är frisk i sin kropp och kommer fortsätta vara det. Hade det nu varit så att det såg värre ut och vi hade behövt tänka på rehab och våran tävlingskarriär och allt tränande varit slut hade det heller inte spelat någon roll så länge Vajlo finns hos mig och får leva frisk och lycklig ♥

Imorgon får jag det slutgiltiga besked jag både längtar efter och fasar inför.
Ska bli skönt att slippa vänta slippa vara orolig och framförallt slippa den fruktansvärda ovissheten. 

 

Veckan har rusat fram med stormsteg! Sist jag skrev bad jag uppgivet om hjälp med Vajlo's tjutande efter löptiken när jag gick hemifrån. I måndags började jag en ny rutin med nolltolerans till överdrivet sniffande en extra timme med träning ute innan jag går till jobbet och "kontrolerade" kisspauser för att undvika kiss markeringar och gått 20min tidigare för att lyssna innan jag sedan går till jobbet. Allt detta har givit resultat och veckan har passerat med en tyst sovandes Vajlo under dagarna när han varit ensam. Känns bra att det hjälpt och jag fick bukt med det, jag tror starkt på att allt går att träna och detta visade sig inte vara ett undantag. :)

Under veckans gång har vi bla. hunnit med att löpträna Caincross style med Anna och max dagen innan snön och kylan kom tillbaka. Jag är i tragiskt dålig form men Vajlo däremot jobbar starkt i selen! Vi bytte hundar för att motiver Max till att jobba frammåt sprang jag bakom Anna som hade Vajlo vilket gav Max en sporre till att jobba fammåt. Vajlo jobbade på starkt och tog själv initiativ till att öka takten och jobba hårdare frammåt. Jag imponeras varje gång av hans vilja och arbetsmoral!

Vi har tränat lite lydnad och Vajlo har blivit riktgt het, nästan lite för mycket imellanåt faktiskt :P

Rutan sitter kanonfint och nu får vi gå vidare till andra moment för finslipning. På det stora hela har vi det svårate kvar med att höja uthålligheten och fokuset under en hel tävling och jag är inte riktigt på et klara hur vi ska komma dit eller träna det än..

Förra helgen eller rättare sagt förra lördagen hade vi en lång med härlig dag! Vi gick en mysig långpromenad på dagen, gick på förfest på kvällen där Vajlo självklart (som inte alltid varit så självklart) var med.
Efter förfesten gick matte vidare ut och Vajlo fick vara hos min underbara vän som jobbade natt på ett av stades hotell i receptionen. Där var han med som sälskap och jag fick höra en mycket överraskande men rolig historia när jag efter klubben stängdes gick för att hämta honom.
Allt hade gått jätte bra han hade varit tyst o lugn. En väktare som skulle gå ett varv på hotellets våningar kom och frågade om han inte fick ta med sig "hunden i lobbyn" för skojs skull (Vajlo känner alltså inte denna mannen och har aldrig träffat honom förut). Sagt och gjort Vajlo följer villigt med på rundan lyssnade jätte fint och var duktig. När de kommer fram till en öppen dörr in till ett hotellrum och där inne pågår det fest, stannar väktaren för att växla ett par ord. Personerna inne i rummet tyckte nog att väktaren med Vajlo ingav ganska stor respekt och sänkte villigt volymen och frågade nervöst om Vajlo var en knarkhund. Väktaren som hade lite humor sa "Ja får han komma in eller?" med totalt pokerface och tog ett steg in med Vajlo (som tydligen för en gångs skull inte gick upp i linningen över att få träffa nya människor. ) Gästerna svarade nervöst ja och med frasen "han markerar inget så det verkar lugnt" vänder de och går ut igen och fortsätter vidare ner tilbaka till lobbyn. Jag skulle vilja betala pengar för att se den händelsen! ;) 

Just nu ligger vi i en varsin ände av soffan och inväntar min pappa som ska ta med oss ut till landet där jag ska ta hand om djuren medans Mamma och pappa ska bort. Det väntar en underbar helg för oss båda och bara att få se Vajlo's lycka och hur han njuter av att vara på landet räcker för att göra min helg. :)

Jag trodde aldrig och då menar jag aldrig att jag skulle kunna ha med Vajo i ett rum fullt med människor. Han var verkligen en handfull när han var valp och jag helt utan erfarenhet trodde aldrig att det skulle gå vägen. Som alla kelpie's älskar Vajlo människor så mycket att det blir ohållbart (blev ska jag säga). Han blev helt crazy hoppade nafsade pussade slet i kläder flög runt från person till person..Ja som en tornado av hundslem brunpäls och piskande svans helt enkelt. Det var inte trevligt för någon, varken för mig mina/andras gäster eller för Vajlo själv. Det var ett ständigt nej, fy, sitta kopplad inne, stress moment från början till slut. För Vajlo själv stressade upp sig i sin överdrivna hälsningsfras och jag har många gånger ledsamt accepterat att min framtid kommer se ut såhär och att jag får acceptera att det inte är en hållbar situation men en översocial hund och massa människor. MEN skam den som ger sig och jag är envis som en gammal get ;) (som tur är?!) Efter Massor av träning och olika former av träning kan jag idag ta med min hund till ett rum fullt med människor som han inte träffat tidigare och vissa han känner sen innan utan några problem. Med våra rutiner har vi idag inga problem och ingen har ett problem med Vajlo, tvärt om. På varje "tillställning" som Vajlo följer med på finns det alltid nån som faller pladask. 
Min helgalna valp har blivit vuxen och han har tom vunnit över många hundrädda personer till sin sidan som idag tycker om Vajlo och som med öppna armar tar emot oss i sina hem. DET mina vänner är en stor sak iaf för mig som följt Vajlo's utveckling och sett hur dessa människor gått från att vara rädda till att ligga på golvet och mysa med min hund. 
Med stresshantering passivitets träning och "brytnings" träning har vi kommit ljusår och det är en träning jag har att tacka i många situationer idag och en som jag kommer lägga stor vikt hos på varje hund.

Så finns du där ute som kännt/upplever samma sak att din hund + en massa människor = katastrof? Känn inte så! Det finns ett ljus i tunneln, och jag lovar att det inte är någon omöjlighet! 
Det är svårt att verkligen beskriva hur illa det faktiskt var och svårt för folk att tro det när de idag träffar Vajlo (och bara det är ett toppen betyg att de inte ens tror mig). Men det var verkligen illa och allting går med rätt verktyg väldigt mycket tålamod tid och träning rent bildligt sett kan man verkligen säga blod svett och tårar.

Greppar efter halmstrån, uppgiven arg ledsen rädd.

Kan bära berg på mina axlar men när stormen river faller jag som ett korthus.

Burrar ner näsan i mjuk len brun päls tar att djupt andetag, snälla säg att allt är bra det har varit en lång dag.

 

Ja den där jäkla spårningen har inte gått något vidare bra alls..Och jag har inte tränat nästan något alls på det just för att det inte gått något bra.
Men idag fick jag äntligen hjälp av någon som kan!
Först åkte vi till brägårn och fixade spår apporter och sedan ut till spårskogen och öppna fält.
Det visade sig att jag krånglat till det alldeles för mycket. Idag var Vajlo och jag ett sådant där lysande exempel på att hunden kan men inte matten. Han fick vänta i bilen medans vi la ett apellspår med apporterna i spåret och ett enkelt rakt spår med en apport i slutet. När jag plockade ut honom vittrade han in sig på ena spåret och fattade direkt och ville köra! Vi gick så länge en rastning och det fick ligga i 20min, sedan gick hjälpen spåret med Vajlo och jag vid sidan för att se o lära. Vinden låg på från vänster så han hamnade lite utanför i början men efter han fattade vad han skulle göra körde han på som en ångvält han gick först förbi 1;a apporten men vände sedan hittade den och plockade upp den och lämnade den till "föraren" (helt utan någon träning!) och efter "påvisning" igen fortsatte han och hittade apport 2 och slut apporten som han plockade upp båda. Han var jätte duktig och jag är så imponerad! han låg inte i kärnan hela tiden men han fladdrade inte iväg för mycket heller och han hittade iaf 2st i kärnan på rätt sätt helt själv! Jag tror som jag skrivit innan att det är min osäkerhet som förstört för oss. Det andra raka enkla körde vi efter och han hittade och körde direkt i kärnan hittade apporten plocka upp o lämnade till matte :D HAN kan men inte jag och jag smitta av mig för mycket det var för mig så tydligt idag när han fick gå med någon annan som Vet och Kan. 
Jag är SÅ tacksam för hjälpen och laddad för att fortsätta, Ser debuten framför mig och ser även en uppflytt inom räckhåll! :)

 

Efter regn kommer solsken! Vådret igår var grå gråare grått och under kvällen kom en störtskur och det blåste friskt! Idag lyser solen och det är plusgrader ute trotts ihållande blåst. Vi vaknade tidigt och kl.9 var vi ute och styrde våra steg mot vrinnevi med kameran i högsta hugg. Vi passerade rastgården där det var ett jädra liv med lekande hundar och en utanför som hetsigt ville ge sig i till de andra. Jag tog tillfället i akt och la en plats med Vajlo med ryggen mot rastgården och de skällande hundarna. Jag tänkte när jag lagt honom ner att det kanske var lite för ambitiöst, men tji fick jag för att underskatta kelpien igen! Han la sig med hakan i backen tittade upp när det blev slagsmål inne i rastgården men kom snabbt på sig vilken uppgift han hade. Jag återgick la om och provade på nytt och medans ett nytt slagsmål bröt ut bakom honom och hundarna skällde låg han kvar med hakan i baken som en staty! Så jädra duktig! 

Igår var min plutt på besök hos veterinären 8.15 lämnade jag och 15.15 fick jag åter hämta honom. I besöksrummt i väntan på att hämta honom uppenbarade sig en grå liten trasselsudd på 12v. Denna sötnosen var frammåt självsäker alldeles underbar men i helt fel händer. Mamma o pappa hade köpt en liten söt "designerdog" som de sedan snabbt efter valpens hemkomst inser att dottern är allergisk (mamman var visst redan allergisk mot katter...) när jag utbriser vilken goding och lägger mig på alla 4 för att gosa med busen nästan prackar dom på mig valpen. Uppfödaren ville inte ha tillbaka den och ingen annan ville köpa den. Valpen är där för att få sin 12v spruta och redan i besöks rummet argumenterar dom om vem som ska åka på nitlotten att gå in med den till vet. för att ge den en spruta, när de sedan ger förslag att betala någon "som är van" att ta valpen in och tittar på mig ser jag rött, straxt där efter går de ut då mamman utbrister jag kan inte vara kvar här kan inte andas de har ju katter här...Straxt där efter kom vajlo jag tog ett par ord med vet och gick till bilen. I bilen diskuterar jag med min pappa om valpen. Min mamma har försökt mjuka upp honom inför en till hund i flera år men han har blankt sagt nej. Men just idag just den valpen (han var med oss) satte ett frö hos min pappa vi båda sa att vi ångrade att vi inte tog valpen ifrån dom där på stört för o köpa honom. Nu leder jakten på valpen och kanske är det fam. Carlssons nya familjemedlem!
Väl hemma hade jag en väldigt ynkling orolig och ledsen pojke efter att ha varit sederad. Det blev en lång hård dag och han var totalt otröstlig i 2h sammtidigt som han var så tött att han knappt kunde hålla huvudet uppe. Efter att ha försökt med allt tog jag till knepet från när han var valp, att lyfta upp honom och lägga honom på bröstet nära mitt hjärta och smeka honom på huvudet, efter 3sek drar han en tung lugn suck och somnar på direkten. Det är inte fullt lika smidigt som för 2 år sedan 22kg tyngre och 10ggr större. Men jag ska inte klaga för visst är det underbart mysigt <3 Mattes "lilla" mammagris.

Idag var han helt som vanligt och väldigt busig. Förmiddagen bjöd på ett välbehövligt bad och en rejäl borstning, det går ju åt när man ska bort! Vi hämtades på eftermiddagen av min morbror och vi åkte hem till dom där vajlo och jag har varit barnvakt åt mina 3 kusiner under kvällen. Vajlo har nog varit mer barnvakt än jag och roat barnen hela kvällen med hopptävlingar över soffkuddar, trixande, promenad, pinn kastning och "försten hem" tävling. Efter maten slog alla 4 ihop i soffan och Vajlo låg i mitten av soffan med huvudet i en av pojkarnas knä och brummade nöjt av 3 klappande händer och ansikten som gosade is sig i hans mjuka bruna päls. Jag blir så varm i hela kroppen att se honom så fin med barnen och se hur mysigt barnen tycker det är att få gosa i soffan med Vajlo och deras lycka under bus och promenad. <3