.

Den senaste tiden har långpromenaderna i skogen blivit min terapi.
Det har varit mycket nu på sista tiden och de senaste åren har varit minst sagt brutala. Jag har äntligen hittat tillbaka till förmågan att kroppsligt kunna promenera ut alla känslor och att rensa tankarna. Finns inget som får mig att må så bra som några timmars powerwalk i skogen med Vajlo & helst med musik pumpandes i öronen. Jag känner sig så "ren" samlad och fylld med ny styrka när vi kommer hem.
När jag var yngre spelade jag mycket fotboll och där på planen och träningarna rensade jag både kropp o själ. Men när jag slutade med fotbollen tappade jag också förmågan att kunna rensa ur mig. Jag har både varit lat och sen har de senaste 2åren har Vajlo tagit upp mycket av min tid. Och även om han alltid kunnat följa med ut har jag inte kunnat att bara ha med honom för att sedan kunna lägga hela min koncentration på mig, det har alltid varit nått.

Hoppas inte att ni missförstår mig nu. Visst Vajlo gav mig verkligen en utmaning sen den dagen han satte sina små söta tassar innan för min dörr och det har varit många stunder då jag verkligen undrat "hur ska jag någonsin kunna reda ut detta lilla monster". MEN, varje steg på vägen skulle jag inte vilja byta bort för allt i världen. Vajlo är mitt lycko piller och hela mitt allt. Han är en ren avspegling av mig själv och det finns många dagar han har räddat mig från just mig själv. Sånna dagar som när allt bara är tungt och man glömmer bort hur man andas och man bara fastnar innuti sitt eget huvud. Det är sånna dagar som han kan komma fram och sätta sin blöta nos mot min, lägga sitt huvud i min famn eller bara lägga sig tätt intill. Det får mig alltid att landa igen och få en påminnelse om att allt kommer att ordna sig.
Jag kan vara på uruselt humör men efter lite träning med Vajlo får jag alltid tillbaka mitt leende. Ibland för att han bara är och ibland för att han verkligen är en pajjas och gör allt för att få matte till skratt.
Det har tagit mig lång tid för att hitta tillbaka och kunna "offra" lite tid till bara mig själv och Ja man kan säga att Vajlo har varit mycket att jobba med helt enkelt. Tills nu.

Sen april i år har min lilla skitungen verkligen blivit stor och mognat. Allt slit och all träning de senaste 2 åren har verkligen gett resultat.

Idag gick vi 6km i skogen och Vajlo var lös hela tiden. Inte lös att han strosa runt i skogen tillsammans med mig, utan lös att han gick vid min sida utan att vika en tum oavsett vilket tempo vi höll. Vi mötte människor som joggande,promenerade mot/förbi oss och om oss utan att Vajlo vek en tum. Vid ett tillfälle drog det tom en hare över stigen utan att han avvek. Detta har gett mig möjligheten att för nåra timmar glömma bort allt, alla och bara vara där just då - helt enkelt ren terapi.

Enda missen jag gjorde idag var att inte ta med mig kameran!
Det är så magiskt vackert i våran fina Vrinneviskog mitt i norrköping city och såg jag fantastiska fototillfällen överallt så nästa gång blir det att ta med kameran. :) 

 

När vi gick där i skogen hann jag att få iordning på ett virrvarr av tankar och reflektioner ang Husky vs. Kelpie. Jag har velat skriva om dessa två raser som står mig så varmt om hjärtat men har inte riktigt kunnat sätta ord på mina tankar och känslor. Men tror nog att jag äntligen ska kunna sätta ord på alla dessa tankar. Fast det inlägget får ni vänta med tills imorron!

Det blev en salig röra av känslor och text idag men antar att det kan vara ett resultat ifrån "huvudtömmningen". Jag var bara tvungen att få ur det ur systemet helt enkelt.
Nu till en bild från kvällens promenad som hade blivit så mycket bättre med systemkameran, men ni får hålla till godo med denna mobilversion.