.

I 5 dagar har vi varit på landet, det har varit underbart. Vi har inte gjort nått alls fast endå mycket!
Slappat slöat badat solat varit i skogen bakat umgåtts med familj osv.

Vajlo är så himla duktig ute på landet (fast han få skit i öronen o inte hör ett jota) han ligger framför huset och håller koll, och även om alla går in ska han ligga kvar där och vakta gården, söte <3
Han har i vanlig ordning simmat i mängder och varit mer i vattnet än på land.

Vajlo tog mod till sig och gick in till hagen hos hästarna (fast han igentligen inte får!) men nyfiken som jag var ville jag se vad han skulle i o göra och hur han skulle bete sig. Han smög in och kom in i "vallmode" direkt och ville gärna flankera på sidorna och samla ihop dom. Då fick han gå ut :P

Han ville gärna men tyckte sammtidigt att pollarna var lite läskiga och skuttade ut men vände och busade runt i gräset innan han kom ut ur hagen haha knäpphund!

 

Bjuder på några bilder från helgen.

 

En underbar syn. Min grabb som kan lägga sig ner och koppla av även ute på landet där det finns "jobb" för honom hela tiden som kommer rent naturligt. Som att hålla ihop flocken (alla hundar och männsikor) och att vakta gården från inkräktare.
Det har tagit oss 2 år att komma hit, min lilla kille har blivit stor.

Den 3;e medlemmen i Vajlo lilla flock - Titus en okasterad blandis på 4år som sällan träffar andra hundar. Det är härligt att ha 2 hanar ihop som bara träffar varandra ibland som busar ihop leker ihop och sover ihop.
Vajlo smög upp och har "jag vet inte riktigt om jag verkligen får ligga här men vill gärna göra det iaf för jag är trött" minen

Du o ja "morfar"

 

 

Efter badet under dagen åkte vi hem för lite lunch, Vajlo gick o la sig med en gång, han va skit trött! 
Han fick vila nån timme sen var det dags att åka iväg igen denna gången till bruksan för att träna med Anna & Sandra med deras hundar. Eftersom jag visste att Vajlo var trött blev skulle det inte bli nån vidare träning för honom. Planen innan vi åkte var bara att träna apporten  och tandvisningen idag. Vilket vi höll oss till, ganska bra iaf ;)
Efter apport träningen band jag upp Vajlo men han ville bara ge mer. Och det är svårt att säga nej när man har en hund som bara vill jobba mer och ge mer! Vi körde en inkallning och hopp överhinder sen fick det vara bra. När Sandra kom satte vi oss alla på gräsmattan och snackade skit i nån timma Sandras hundar lekte med Annas och jag tog tillfället att klicka in vajlo med kontakt och att han skulle hålla sig lugn trotts fart omkring honom. Han var riktigt duktig men koncentrationen falnade när de sprang precis brevid honom vilket inte är så konstigt :P Men jag tyckte endå att han hittade tillbaka till att fokusera på mig och att ligga lugnt brevid. 
Sedan gick vi till agility planen så hundarna skulle få jobba lite till innan hemgång. 
Jag och Vajlo har bara testat på agility 2 gånger och planen när jag köpte Vajlo var ju att vi skulle göra agility ihop. Men det har inte blivit av. Den största anledningen till att vi inte kört mer är för att Vajlo har blivit för övertaggad och lätt slagit över där han blir allt för vass och vänder till att ist bli ett övertaggat monster som bara öser utan att riktigt veta varför eller han någon känsla i det. Jag accepterade detta och tänkte att det gör vel inget det finns ju så mycket andra saker som vi kan göra. Den senaste gången vi körde agility var på skoj på husky dagarna för ett år sedan.
Tjejjerna körde med hundarna och Sandra är jätte duktig på agility. Hon frågade mig om jag inte skulle köra med Vajlo och jag förklarade att han inte var någon agility hund och att han blev för övertaggad. Men eftersom att det var så länge sen vi körde och jag tyckter det är så roligt sa jag till Sandra att hon gärna kunde få prova med Vajlo om hon ville för att få ett "utlåtande" om vad hon tyckte. Hunden jag fick se som seglade över hindren var en helt annan mot förra året. Kanske har han inte avrit mogen för agility förrens nu?
Sen var ju den största förtjänsten Sandras som kan detta och ite lät honom köra på för hårt, det blev några hopp över ett par hinder sedan slutade dom. Vajl kunde fortsatt mer och han tyckte det va skit kul, han hoppade tom över hinder när sandra stod still och pratade med mig - han ville verligen fortsätta. Så kanske har jag en blivande agility hund? ^^
Innan vi åkte hem bad jag om hjälp att träna tandvisningen och jag kan säga att vi är experter på att träna tandvisning nu! Tjejjerna provade alla tänkbara metoder och situationer på oss och jag tror äntligen att poletten har trillat ner hos Vajlo vad momentet innebär och att man faktiskt inte får hälsa utan man ska sitta med rumpen i backen! Det känns riktigt bra inför kommande tävlingar och jag känner att vi tagit ett stort kliv frammåt. :)

Vi började dagen med att åka till lindö hundbad med Viktor och Shiva. Vajlo passade på att simma som en tok medans shiva mest stog o skällde ut en "pinne" i vattnet som hon tyckte såg riktigt läskig ut.
Man kunde inte missa vad Shiva menade med sitt skall och hon vände sig hela tiden till Vajlo för att få uppbackning "kom igen då fram o ta den!"  Vajlo brydde sig inte så mycket och shiva och hennes varnande utan lullade omkring i vattnet. Min fundering kom när vi satte oss i bilen för att åka hem igen - förstod inte Vajlo vad hon sa??
Vajlo har växt upp med Shiva och umgåtts runt husky's rätt mycket vart ifrån han har lärt sig att läsa kropps språk väldigt bra, för i min mening är husky's så himla tydliga i just sitt kropps språk. Shiva är en hund som inte pratar överdrivet mycket, och jag har nog aldrig hört eller sett så pass tydligt vad hon ville säga förrens idag. Men hon gjorde inte mycket med kroppen, den här gången använde hon mest bara rösten.
Vajlo och shiva är 2 raser långt ifrån varandra och de är så totalt olika på så många plan, men jag har nog alltid trott att alla hundar förstår vad en annan hund säger oavsett ras? Men kanske har jag jätte fel??
Kan det vara så att alla hundar inte förstår varandra när det kommer till att använda rösten men alltid kan läsa på kropps språk?
Vore väldigt intressant o höra vad ni tror om detta, fattade Vajlo inte vad hon sa eller fattade han utan att ge någon respons??

Idag gick vi på promenad med Anna & grabbarna vid Himmelstalund. Max var kanon duktig och rörde inte en min när Vajlo sprang fram till honom för att ge en smygpuss i förbifarten, så himla duktig!!!
Vajlo däremot hade fetvadd i öronen och kom inte ens på inkallning idag....Jäkla lopphund ;)

Tog några bilder på promenaden blev inte spc nöjd med några förutom dom på pepsi, så himla kul o fota en ljus hund! Man får fram så himla mycket mer än hos en mörk :) 

 

Idag har jag så mycket att skriva om så jag inte vet vart jag ska börja!
Ska jag börja med att jag va 2cm ifrån att få en måsbajs på mig, att vi var flera timmar på bruksan och gjorde kanon träning, att Vajlo var så lugn och försiktig med barn på jobbet idag, att vi käkade ett berg med glass eller att jag fått hem min väst??!
Eftersom jag inte vet vart jag ska börja börjar jag heller inte, det får vänta tills imorron..kanske. ;)
Det enda jag vet är att jag har så otroligt duktiga trevliga härliga människor omkring mig som vill hänga med mig och lopphunden ♥ - TACK

hundarna får jobba för sin kvällsmat som ligger utspridd i gräsmattan och jag njuter av kvälls solen.

 

Straxt efter vi kommit hem blev vi med bjudna av Anna att följa med o bada med hundarna.
Vajlo var rätt trött men han tackar aldrig nej till att få simma lite och det är ju så bra träning för kroppen.

Vi plockade även upp Isabelle som agerade fotograf och sen åkte vi bort till en sjö vid svärtinge.

Grabbarna badade ihop lösa och Max var superduktig! Lille peppa var inte så badsugen så han sprang på kanten och hejjade på de badtokiga kelpiegrabbarna ;)
Vajlo som älskar att simma fick jag knappt ur vattnet och han simmade omkring en bra stund han simmade tom där han bottnade :P Snacka om badgalen hund!
Men mitt uppe i badet såg vi en ormhög på en del av bryggan som sjunkit så där tog badet slut..!

Här kommer några bilder som Isabelle Fjällrot har tagit.

 

är verkligen nått som jag måste göra.

För idag gjorde jag det igen - jag "övertränade" Vajlo.

Jag blir så trött på mig själv!

Vajlo och jag tog bussen till bruksan och körde lite av allt i lydnaden. Vi började att köra alla moment var för sig och de moment där det behövdes småfix nötte vi med tills jag fick ett perfekt resultat. Och varje gång vi fick ett sådant reslutat slutade jag där och bröt för dricka paus, kiss paus eller bara att slöa.
Under träningen hade vi 2genombrott och ett nytt "problem". Vajlo har helt ny härlig attityd i linförigheten som vi jobbat med och han tar både metall apporten och träapporten som han håller länge - han sprang till och med o hämtade träapporten under vilopausen och kom glatt med den till mig "om jag ger den här till matte vet jag ju att jag får godis!" - sötunge!
Problemet är att han fuskar riktigt ordentligt med sin position, han sätter sig gärna snett för o fuska. Inte för att han inte vet vart positionen är för det testade jag med inkallning där jag stod snett, bakofram, vänd till höger eller vänster och där satte han sig rätt varje gång.

 

Nu till me myself and I som är ett jävla klant arsle - att jag aldrig lär mig...

Som idag när Vajlo är så taggad och jag är sugen och allt bara flyter på, vajlo gör rätt och gör han fel hittar vi en lösmning och löser det - det är bara så kul! Och då har jag svårt att sluta. Jag vill ju träna mer fila mer medans vi är inne där i träningsbubblan. Men ju mer jag nöter desto tröttare blir vajlo och desto mer fuskar han och tycker att det blir tråkigt. Varför lär jag mig aldrig att sluta när vi tycker det är som roligast?!

För nu tog vi ju bara den sista känslan med oss hem...Att jag är sur o frustrerad på mig själv och Vajlo är trött o tycker att det är skönt att få sluta...

 

Suck.... 

Idag skiter jag i om det spöregnar för här ska bannemej tränas vidrae på tävlingslydnaden!
På morgon prommenaden bjöd Vajlo in till SUPERFINT fritt följ, nu kom verkligen racer kelpien fram i alla svängar och halt. Fasen va fint han gick! Undrar varför jag inte kan föra över detta till linförigheten..??? :/

 

Våran midsommar har varit underbar!
Den har spenderats på landet med familj och vänner. Det har ätits sjukt mycket mat, spelats kubb, badat och många skrattanfall. Vajlo har fått göra det han älskar mest bara lulla omkring på ägorna, ligga på gräsmattan för o hålla koll och simmat o badat i mängder!
Vi har även pussats och myst med en 8v labbe valp som är helt underbart söt och vajlo var jätte duktig.
Mjuk snäll och faktiskt en riktig lekfarbror. Var så mysigt att se dom för Vajlo sänkte sig till "valpnivån" och la sig ner för att inte vara för stor för den lille och mojsade runt i gräset och när den lille blev för intensiv total ignorerade han honom och gick bara därifrån. Duktiga Vajlo!

 

Den senaste tiden har långpromenaderna i skogen blivit min terapi.
Det har varit mycket nu på sista tiden och de senaste åren har varit minst sagt brutala. Jag har äntligen hittat tillbaka till förmågan att kroppsligt kunna promenera ut alla känslor och att rensa tankarna. Finns inget som får mig att må så bra som några timmars powerwalk i skogen med Vajlo & helst med musik pumpandes i öronen. Jag känner sig så "ren" samlad och fylld med ny styrka när vi kommer hem.
När jag var yngre spelade jag mycket fotboll och där på planen och träningarna rensade jag både kropp o själ. Men när jag slutade med fotbollen tappade jag också förmågan att kunna rensa ur mig. Jag har både varit lat och sen har de senaste 2åren har Vajlo tagit upp mycket av min tid. Och även om han alltid kunnat följa med ut har jag inte kunnat att bara ha med honom för att sedan kunna lägga hela min koncentration på mig, det har alltid varit nått.

Hoppas inte att ni missförstår mig nu. Visst Vajlo gav mig verkligen en utmaning sen den dagen han satte sina små söta tassar innan för min dörr och det har varit många stunder då jag verkligen undrat "hur ska jag någonsin kunna reda ut detta lilla monster". MEN, varje steg på vägen skulle jag inte vilja byta bort för allt i världen. Vajlo är mitt lycko piller och hela mitt allt. Han är en ren avspegling av mig själv och det finns många dagar han har räddat mig från just mig själv. Sånna dagar som när allt bara är tungt och man glömmer bort hur man andas och man bara fastnar innuti sitt eget huvud. Det är sånna dagar som han kan komma fram och sätta sin blöta nos mot min, lägga sitt huvud i min famn eller bara lägga sig tätt intill. Det får mig alltid att landa igen och få en påminnelse om att allt kommer att ordna sig.
Jag kan vara på uruselt humör men efter lite träning med Vajlo får jag alltid tillbaka mitt leende. Ibland för att han bara är och ibland för att han verkligen är en pajjas och gör allt för att få matte till skratt.
Det har tagit mig lång tid för att hitta tillbaka och kunna "offra" lite tid till bara mig själv och Ja man kan säga att Vajlo har varit mycket att jobba med helt enkelt. Tills nu.

Sen april i år har min lilla skitungen verkligen blivit stor och mognat. Allt slit och all träning de senaste 2 åren har verkligen gett resultat.

Idag gick vi 6km i skogen och Vajlo var lös hela tiden. Inte lös att han strosa runt i skogen tillsammans med mig, utan lös att han gick vid min sida utan att vika en tum oavsett vilket tempo vi höll. Vi mötte människor som joggande,promenerade mot/förbi oss och om oss utan att Vajlo vek en tum. Vid ett tillfälle drog det tom en hare över stigen utan att han avvek. Detta har gett mig möjligheten att för nåra timmar glömma bort allt, alla och bara vara där just då - helt enkelt ren terapi.

Enda missen jag gjorde idag var att inte ta med mig kameran!
Det är så magiskt vackert i våran fina Vrinneviskog mitt i norrköping city och såg jag fantastiska fototillfällen överallt så nästa gång blir det att ta med kameran. :) 

 

När vi gick där i skogen hann jag att få iordning på ett virrvarr av tankar och reflektioner ang Husky vs. Kelpie. Jag har velat skriva om dessa två raser som står mig så varmt om hjärtat men har inte riktigt kunnat sätta ord på mina tankar och känslor. Men tror nog att jag äntligen ska kunna sätta ord på alla dessa tankar. Fast det inlägget får ni vänta med tills imorron!

Det blev en salig röra av känslor och text idag men antar att det kan vara ett resultat ifrån "huvudtömmningen". Jag var bara tvungen att få ur det ur systemet helt enkelt.
Nu till en bild från kvällens promenad som hade blivit så mycket bättre med systemkameran, men ni får hålla till godo med denna mobilversion.

Vilken dag! :D

 

Förra fredagen fick vi ett samtal från arken zoo i ingelsta att mina reservdelar hade kommit som dock skickat efter åt  mig till våran trasiga canvasbur. Så idag bestämde jag mig för att åka ner och hämta dom och sedan gå vidare till bruksan som ligger i närheten för lite träning. Vi är väldigt sällan på bruksan för att det ligger på andra sidan stan och jag har ingen bil eller körkort. Och LAT som jag är blir träningen omkring vårat område istället för att faktiskt sätta sig på bussen och gå de sista kilometrarna. Tur som vi hade skulle Anna åka bort till bruksan och filma Isabelle när hon tränade inför lkl3 om 2v, så hon var som vanligt jätte gullig och vi fick skjuts ner till arken och sen skulle vi mötas upp på bruksan.

Vi fick massa olika reservdelar och behövde inte betala en spänn, Fy fasen vilken kanon service!

 

När vi sen kom bort till bruksan sprack vädret upp och solen tittade fram, verkar vara så att solen alltid skiner över bruksan när vi kommer dit? Isabelle blev kommenderad av anna och filmad och det så kanon fint ut lite finlir här och där men bara "småstrunt" som snabbt är fixat! Kommer gå kanon för dom tror jag! :)

Vajlo var uppbunden i skuggan den större delen av tiden och låg tyst och snällt ner under hela tiden.

Efter en stund tyckte Anna att jag skulle prova på apportering med metallapport, jag skrattade och sa att "jaa det kommer ju knappast att gå men vi provar vel".

Sagt och gjort. Vajlo far iväg som en skållad råtta efter den kastade metallapporten dyker ner sniffar en gång griper och rusar tillbaka skit lycklig. Jag bara står o gapar och tror inte mina ögon sammtidigt som jag brister ut i berömm och lycka, jag kunde inte fatta att han grep den utan några bekymmer och rusa lika snabbt tillbaka!

Efter detta prövar jag lyckan ytterligare för att se om det var en tillfällighet och sätter honom platts och gör en klass 1 apportering och han var fundersam först men efter försök nr 2 griper han OCH håller kvar! Det var alltså ingen tillfällighet utan jag har nu Äntligen lyckats att verkligen befästa apporten.

För vi gör samma grej med bruksans egna träapport där han hämtar, gör snygg ingång och håller kvar! Eureeka!

De andra momentena var han lite halvseg i men vad gör det efter en sån super start??

 

Vi provade även lkl3 momentet inkallning med kommendering "stå" bara för skojs skull.

Han gör ett Assnyggt och snabbt läggande ist för ställande :P Och efter ytterligare 3 omgångar där han la sig ist för att ställa sig sket jag i ställandet och körde en inkallning med läggande så han fick lyckas med det och det var riktigt fint.

Frågade Anna & Isabelle om råd för träning inför tandvisningen där nu Vajlo alltid ställer sig och halvt pussar ihjäl domaren. Hur jag på bästa sätt skulle träna in detta. Anna erbjöd sig att vi skulle prova med en gång för att sen kunna ge råd på hur jag ska träna in. Och Anna är verkligen lockande för Vajlo för han älskar henne verkligen och kan ju bara inte låta bli henne :P

Jag satte vajlo och hade en tub skinkost framför nästan på honom hela tiden och vi tog det steg för steg.

Och ännu en gång idag fick jag tappa hakan - det var ju inga problem!

Anna gick bara fram ett par gånger, sen ställde hon sig breve, sedan breve och klappade på honom och till sist en regelrätt tandvisning.

Det är så underbart med snabblärda kelpie's ibland!

Efter första gången anna gick fram och han ställde sig sa jag nej, då satte han sig och fick en klick skinkost, andra gången hon kom fram tiddade han på mig då fick han skinkost sen avancerade vi steg för steg och han ställde sig bara en gång men "ångrade sig snabbt" och vände uppmärksamheten till mig och väntade på belöning - sjult bra!

Så nu vet jag exakt hur jag ska träna detta nu får jag bara ge mig ut och leta upp människor som är villiga att titta i min hunds mun ;)

 

Blev sjukt imponerad av Max som idag var super duktig fast vajlo och han var upp bundna nära varandra, dom har verkligen gjort framsteg och klivit en bra bit frammåt då max inte ens brydde sig om att Vajlo fanns - Ni är så duktiga!

 

Som toppen på allt kommer vi hem och jag börjar laga buren som förövrigt var superenkelt. Det var rätt delar som passade perfekt + att de hade skickat med dubbel uppsättning med reservdelar! Lycka!

Så nu har jag en trött hund och en hel bur :D

Vi gick ut i det fina vädret för lite fotografering (uppställningskort) och träning.
Jag började ta lite kort medans Vajlo hade tålamod. Det var faktiskt bra träning för både honom och mig.
För mig att lära mig hur jag ställer honom snyggt och för vajlo att vara stilla. Det är rätt krångligt att ställa och fota själv kan jag lova! Nu när jag kom hem o stoppade in bilderna i datorn insåg jag (med lite hjälp ;) ) hur dåligt jag ställde honom med bakbenen. Hans fina vinklar försvann helt för att jag ställde benen för långt bak och benen blev för raka...Jajja bara att plocka med kameran ut imorron igen o försöka på nytt.

Efter fotograferingen tänkte jag köra igenom lydnaden. Vi har jobbat mycket på linförigheten med tipsen som Marlene gav mig och jag tycker att det blivit stor skillnad. Tror att tack vare dessa kommer vi att få med oss mycket positivt till det fria följet i 2;an eftersom Vajlo numera har börjat att bjuda på jätte fina fotgåenden på promenaderna som jag alltid belönar.
Han fuskar sig fortfarande till positionerna och slarvar med snett sittande men det är bara att fila vidare på. Belöningen uteblir helt till han sätter sig rakt och väntar jag ut honom på tex inkallningen efter han satt sig snett rättar han till sig själv o sätter sig rakt, så han vet mycket väl att han fuskar ;)

Under träningen ser jag i ögonvrån hur en man stannar med en liten hund och sätter sig för att titta.
Jag och Vajlo tränar nästan alltid i parken just pga att det är så mycket hundar och människor omkring, o det är skit bra träning spc för mig när någon stannar för att titta (för det händer faktiskt ibland) det hjälper mig att få bukt med prestations ångesten.

Han berättade att han sett oss många gånger och att han tycker att vi är så himla duktiga. Gucci var egentligen hans dotters hund som han nu tar han om ibland. Han menade på att den var något ouppfostrad och frågade mig hur man kunde börja träna upp henne. Jag svarade med mycket beröm små steg i taget och massa godis så finns det inga gränser och att det bara var o jobba på. Under tiden vi pratar kommer en man förbi med en dansk svensk gårdshunds valp som kommer fram och börjar leka med Gucci. Vajlo ligger fortfarande kvar platts nu 5 meter ifrån dom lekande hundarna och hade legat där i ca 6-7 min! Jag går genast bort och belönar detta med massa godis och fortsättter plattsligget vid dom lekande hundarna Vajlo ligger kvar och jag belönade kortare stunder med godis tills dom båda frågade om valpen och Gucci fick hälsa på Vajlo.
Jag gå bort belönar en sista gång och avslutar momentet. Slut belöningen kunde ju inte bli lägligare än att det blir ett fri kommando och att han fick hälsa på hundarna.
Min stora luns vet just att han är stor och lägger sig o ålar fram den sista biten till valpen och Gucci för att inte komma på fel kant med dom. Efter en stunds lekande var det dags både för Gucci och valpen att gå hem och där tyckte jag att det gott och väl räckte med träning för oss med, så då givk även vi hem.

Att få höra från någon okänd hur duktiga vi är och hur imponerad den personen är av oss gjorde min hela dag och det hade räckt med "bara" det för att få mig lycklig resten av kvällen.
Men att sedan Vajlo fixar alla dessa utmaningar utan några som helst bekymmer fick mig att vara helt lyrisk -inget kan få mig på dåligt humör idag och jag är så himla stolt!

Avslutar med ett av dagens kort där benen blev rätt katastrof och där vinklarna försvann, dock är ju resten av kroppen okej. Ett jäkla pill o få till ett bra kort ;)

Glädje yran är total och jag kan inte låta bli att få gåshud och bli lite sentimental när jag ser dom.
Tänker tillbaka när jag själv tog studenten och under en kort tid kändes det som att livet var en lek och att hela världen låg framför ens fötter. Nu är det 4år sedan jag fick uppleva denna berusande känsla, och åren som gått efter har varit väldigt tunga fyllda med tårar och smärta. Och ibland känns det fortfarade som att jag väntar på en ny början.

Med dessa tankar ler jag när jag hör deras sånger eller ser deras mössor i folkvimmlet, och unnar dom att få rida på glädjevågen ett tag till.
En vecka utan ansvar problem eller bekymmer är något som alla har rätt att få uppleva.

Så till alla studenter " den ljusnande framtiden är er"