.

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev några rader här inne, har haft fullt upp med att göra saker och att inte göra någonting alls! Mycket roligt har gjorts, 3½v sedan var det premiär för Bråvalla festivalen här i Norrköping, som jag var på i 2 dagar och då var Vajlo hos Tonna & Rosmarie. Han hade det jätte bra hos dom och hade skött sig bra. De hade både varit is kogen på långa promenader och åkt iväg för o bada! För 2½ vecka sedan gick jag på semester.
Den första veckan spenderades mestadels på landet och i slutet av den var vi på ett underbart bröllop för mina fina vänner Annsofie & Gustaf.
I måndags packade jag en stor resväska och pussade av min älskade lilla kelpie vi låg flera timmar ute på gräsmattan och bara gosade, i tisdags åkte jag nämligen till Malta!
En vecka av sol och bad gjorde gott för både kropp o själ, men det har varit varmt! Mellan 35-38 grader har det varit i stort sett varje dag man har verkligen badat i svett! Vajlo har varit med min syster och de har varit mycket ute på landet. Fick precis en uppdatering om hur det har gått, fick svart på vitt som jag alltid vetat att jag har en väldigt bestämd herre som vet vad han vill. Han har haft knäck i öronen och inte lyssnat alls! Jätte kul att lämna bort honom när han testar så fort han får chansen :P De sista dagarna sa de att det varit tydligt att han saknat sin matte och igår på dagen hade han suttit på landet stirrat ner mot vägen och börjat gnälla. Lilla hjärtat! Han som aldrig säger något o absolut inte gnäller! <3
Igår kl 00.00 steg jag ut från flygplatsen i skavsta och möttes av pappa och en mycket glad trött och förvirrad kelpieplutt. Det enda jag kunde tänka när jag såg honom var "jisses var han verkligen sådär stor när jag lämnade honom?" han är alltid en plutt i mina ögon! Han blev tok glad när han såg mig och efter några pussar tittade han förvirrat på mig som "vart har du varit, varför lämnade du kvar mig?" Vi packade oss in i bilen och åkte hemmåt. Väl hemma delade vi på McDonalds och gick o la oss, det har inte varit mycket vift på svansen och jag misstänker att jag kommer ha en mycket trött och halvsur kille de kommande dagarna. Och imorse på promenaden fick jag minsann se hur bråkungen har varit i veckan medans jag varit borta. ;)
Resten av semestern ska vi bara mysa och ta det lugnt förhoppningsvis lite träning och en tur ut på sjön.
Trots en underbar utlandsresa är det så himla skönt att vara hemma igen!

Här kommer lite blandade bilder från vad vi haft för oss de senaste veckorna.

Bråvalla

I söndags efter jag vaknat och kollat fb möts jag av en chockerande nyhet - Hamnkrogen i Herrvik på Gotland där jag jobbat har brunnit ner till grunden.. Jag blev stum tom och chockad, kunde bara inte tro att det var sant! Jag slänger mig på telefonen och ringer runt för o få veta vad som hänt men ingen visste och orsaken är än inte utredd.
När räddningstjänsten kommit dit var branden redan i full gång och restaurangen gick inte att rädda.
http://www.helagotland.se/bildspel/player.aspx?slideshowID=8509264

När jag första gången åkte dit sommaren 2008 för o jobba var jag en trasig vilsen människa. Jag hade precis tagit studenten och lämnat ett förhållande på ett par år som jag även bodde ihop med, 3v innan avresa ringde min farbror som jobbade där och bad att jag skulle komma ner o jobba i köket ihop med honom då de hade ont om folk. Jag åkte och lämnade mycket bakom mig och hade inte en aning om vad som väntade mig.
Det var en fantastik sommar och en resa som jag behövde. Jag fick växa i mitt yrke, jag fick ett helt nytt blad och komma till ett ställe där ingen viste vem jag var vad jag just gått igenom och jag visste inget om någon annan heller. Allt var nytt och spännande och jag fick stå helt på mina egna fötter. Jag lärde känna massor helt underbara människor och på jobbet var vi en enda familj som såg efter varandra på och utanför jobbet. Varje dag var fylld med skratt men jag ska inte ljuga om att det inte var en riktigt tuff sommar, med arbete 6dagar i veckan minst 12h om dagen. 

4månader senare var säsongen slut och det var dags för mig att åka tillbaka till Norrköping, för hem åkte jag inte jag hade hittat mitt hem på Gotland. Jag kom hem som en ny stark person som kämpat sig igenom motgångar och mött framgångar skrattat av lycka och gråtit av sorg.

För 2 år sedan var det dags igen och denna gången följde Vajlo med, men allt blev inte som det skulle så efter bara några veckor sa jag upp mig och åkte hem, detta för Vajlo's skull att saker och ting som lovats kring honom inte stämde. Trotts att dessa veckor var fruktansvärda och det var en ennorm lättnad att komma hem så var endå mina känslor för herrvik och krogen desamma, det var mitt hem där jag lämnat en stor bit av mig själv och en tid jag alltid kommer o minnas. Gnisslet från personal dörren, lukten av hav blandat med mat, sorlet av människor runt omkring en ljudet av fiskmåsar och tuffet från fiskebåtarna som anlände och åkte ut från hamnen, de ljumma ljusa nätterna med en färghimmel i skymmning, morgon doppet och kvällsdoppet före och efter jobbet från piren.
Allt kommer finnas kvar och det är med stor sorg jag tänker på att Hamnkrogen i Herrvik inte finns mer.

Efter flera veckor och många timmars fixande finns det nu en hemsida till våran brukshundsklubb här i norrköping, och Jag är den nya webbisen! Jag "hoppade in" bara för att få igång en grund till en ny hemsidan till en början men Idag blev det klart att jag kommer stå kvar som ansvarig för hemsidan och den är nääästan färdig att möta resten av världen. Så spännande och hoppas den blir uppskattad! Den är absolut inget extra ordinär, funktionell är huvudtemat men oavsett är jag väldigt smickrad över förtroendet och ska göra mitt bästa av den lilla kunskapen jag har :)

Hur många gånger kan man skriva om möten med lösa hundar där ägarna har noll koll?!
Lite FÖR många gånger...! Kvällens promenad var Inget undantag..
Vet inte om jag har skrivit om "småhundsmaffian" som man kan träffa på i parken där jag bor? Det är iaf en eller flera personer med hundar av den mindre varianten som 9gånger av 10 är lösa.
Förut träffade jag på denna "maffia" som så många gånger förut och denna gången pratade jag i telefon. Vi hinner se varandra och ägaren med sina 3 okopplade hundar 1 kopplad (så hon äger iaf koppel) har tid att hämta eller kopla de 3 lösa. Jag fortsätter gå o pratar med min syster och hinner bara säga vänta lite snart kommer du inte höra mig och sekunden efter springer 1 skällandes fram mott oss och 2st straxt där efter jag (fortfarande i telefon) lägger Vajlo och tar 2kliv framför så att de inte ska kunna komma fram o bara väntar ut att matte ska komma o hämta dom hon ropar och skäller på dom men inte mycket händer..Tillslut lyckas hon få med dom och vi börjar gå igen o när vi tar gågra steg börjar "cirkusen" om. Jag gör samma sak lägger på telefon och väntar en engång ut matten medans Vajlo ligger bakom mig. Samma visa hon kallar på dom och skäller på dom men inget händer. När hon tillslut bestämmer sig för att hämta hundarna gör hon sig inget besvär att be om ursäkt utan plockar upp en i vardera arm medans hon pekar på en av dom och säger att de jobbar så mycket med denna omplacerings tiken och är påväg mot oss och frågar medans hon närmar oss om de får lukta på varandra....Ja vart ska jag börja...? Om du nu har ett problem att din(a!) hundar springer fram och följer efter och skäller på hundar ni möter (för det räcker inte med att springa fram o skälla för går man bara vidare springer de efter o gläffser) ha den/dom inte lösa då?! Och ser det ut som att jag vill att de ska nosa på varandra när min hund ligger 2m bakom mig och jag står framför för att de INTE ska kunna komma fram? Missförstå mig inte. Vajlo har inga problem med andra hundar, men att han ska behöva vara "orolig" att skällande osäkra hundar kan springa fram till honom när vi är på promenad köper jag inte. Jag blir inte irriterad för att vi har ett problem jag blir irriterad för att de kan Skapa ett problem och att de inte ens har så mycket folkvett att man kan be om ursäkt. Jag vill heller inte ta en diskution för att tillåta mig själv bli irriterad eller öppet visa min irritation för Vajlo, men va fan hur svårt ska det vara?! Har du inte pli på din hund ha den då inte lös, så enkelt är det!

Det är lustigt hur saker och ting "fungerar" egentligen..
I förrgår gick jag hem med en riktigt bra känsla efter lydnads träningen och igår..Ja..Igår ville jag gräva min egen grop och lägga mig där tills nästa år! Vet inte Vad det var med oss igår. Vajlo fattade ingenting Alls av Nått och jag blev frustrerad och fick traggla med den enklaste av sakerna som att göra en bra ingång jag försökte inte ens kräva en perfekt ingång för igår var allt kaos och jag vill inte lägga ner när det går dåligt utan att han lyckas med uppgiften vi gör. Efter ca 30 min tragglande och han gjorde en duglig ingång fick han belöning sen packade vi ihop oss och gick hem..Vilket skitpass! Han vägrade ta apporten, värgrade göra ingångar utan att hoppa med bresidan upp på min överkropp innan, han vägrade sitta i halterna i fria följet kort sagt vägrade han göra allt. Jag tjurade i soffan resten av kvällen och vaknade till ett grått regnigt norrköping idag. 

Just nu känns gårdagen och morgonen som för en vecka sedan! När jag kom hem sov jag på soffan en timme sedan gick vi bort till Anna för att träna lite lydnad på fotbollsplanen bakom hennes hus. Medans jag sovit en timme hade graderna utomhus ökat från 5-14 + och solen kom fram. Vajlo var en helt annan hund idag, den gamla vanliga Vajlo och allt känndes bra! Inte super inte perfekt men bra. Tillräkligt bra för att inse att vi faktiskt mer eller mindre är starklara till lkl2 efter komendering genom hela programmet med Anna. Lite småpill kvar och Vajlo briljerade i dagens plats. är så nöjd med att jag valde att bygga om den! Efter vi tränat klart stod vi o snackade lite skit Vajlo la  sig o gnodde sig i gräset och efter en liten stund turades grabbarna om att göra lekinviter till varandra, det värmer i hjärtat att se dom trygga lugna avslpända och avslappnade tillsammans våra duktiga killar.
Imogron blir det ingen träning vi laddar inför torsdagens tävlingsträning på bruksan, det blir en cykeltur ner till jobbet och tillbaka ist då jag jobbar dubbelt imorgon och Vajlo får följa med till mitt andra jobb. Nu ska jag njuta av den perfekta kvällen och fortsätta sukta efter valp och titta på kommande valpkullar!

 

Jag är så valpsjuk så att jag går under! Inte gör det saken bättre att jag är plågsamt medveten om att det är flera väldigt spännande parningar och kullar på g....Ett litet liv med stor aptit på vad världen har att erbjuda, den nakna valpmagen de hängande vipp öronen som verkar vara aldeles för stora för lilla valpen,den mjuka valppälsen och de där busiga ögonen som bara glittrar..Åh jag vill!

 

Många veckor har passerat och mycket har gjorts sedan sist!
Påsken har passerat med långledigheten som kom med den. Dagarna har rusat förbi trots att vi inte gjort så mycket. Eller när jag tänker efter har vi nog haft fullt upp utan att jag tänkt på det. I korta drag kan jag berätta om "höjdpunkterna"

Vajlo åkte på en sleepover hos min bästa kompis och följde sedan med henne till hennes jobb på Grand Hotell, allt hade gått jätte bra och han skötte sig exemplariskt på hennes jobb och låg tyst o halvsov. Men det måste ha varit jobbigt för honom för OJ vad trött han var den dagen efter jag hämtat honom! Han klarar av nya miljöer med bravur och även nya människor, vi hittar ju ständigt på nya "äventyr" men när jag tänker efter har jag ju alltid varit med, den största och nyttigatse lärdomen var för honom att göra allt detta utan sin matte. Och även det klarar han utan några protester :)

Under påsken var vi ute större delen på landet och njöt av stillheten. Jag spenderade den största tiden i en solstol bakom huset och Vajlo lekte med sig själv och la sig sedan för att njuta av solen han med. 

Han fick följa med på en födelsedags fest med mycket folk och gjorde mig så stolt.
(Perentes.. Våran rutin när vi går bort är att han får ligga o vänta i hallen eller ett tomt rum en stund precis när vi kommit in. Detta för att han ska hinna lugna sig och ta in lite intryck av miljön han har hamnat i samt att han får en plats han får återvända till om han blir lite för glad. Jag får då tid att gå in o själv hälsa på alla och sedan tala om att jag har med en hund samt att ingen får klappa eller hälsa på honom förrens jag bjuder in honom. Detta fungerar jätte bra för oss och jag uppskattar så mycket alla som tagit hänsyn till mina regler. Det är ofta någon går förbi honom och råkar fånga hans blick och då startar svansen som en propeller men han ligger duktigt kvar och personen brukar bedjande titta på mig över att få gå fram o hälsa ;) Efter en liten stund får han komma in o hälsa och blir han för glad får han återgå till platsen "utgångspunkten" och sedan gör vi om det, men idag behövs det inte längre han hälsar glatt på alla och finner sig sedan i miljön och njuter av uppmärksamheten och alla klappar) 
Vi gjorde som vanligt men denna gång fick han ligga i ett tomt rum innan han fick komma in då hallen var överbefolkad. Att jag kan lämna honom i ett rum med dörren öppen och ber honom ligga kvar vid tröskeln och gå därifrån utan att han lämnar sin plats även om folk går förbi och tittar o pratar till honom gör mig superstolt, han är så duktig! När han sedan fick komma in fanns det massa nya människor att pussa gamla bekantskaper att hälsa på och sedan befann han sig i centrum för massa klappar och kel - precis som han älskar det. Efter en stund gick han och la sig (!) helt självmant medans folk dansade runt honom det var högljutt och folk som passerade hela tiden. DET är en riktigt stor grej för mig att han i ett rum fullt med så mycket människor är så trygg och lugn att han går o lägger sig. All denna stresshantering, alla rutiner och allt jobb vi lagt ner på just detta har fått oss att komma så långt som vi är idag! Är så stolt över honom! Att sedan få höra av nästan varenda närvarande person på festen hur fin snäll och underbar hund jag har, ja det är bara grädden på moset. För han är verkligen underbar och jag är så glad att folk får lära känna Vajlo för den han är och inte den översociala sidan som lätt kan komma fram.

Annars har dagarna flutit på, vi har tränat en del och är glad att barmarken äntligen är här. Vajlo har varit tyst de senaste 1½v som han lämnats ensam och jag tror att allt detta till största del beror på ännu en "kelpiefas".

Och sist men inte minst har Vajlo och alla hans syskon i Jejmic's V-kull (5,e april) samt alla hans Kusiner från Cukids J-kull (12,e april) hunnit att fylla 3år! 
Här hemma firade vi det med att köpa 1kg märgben av finaste kvalité hos stadens kötthandlare. Vi tog även en 2h promenad runt vackra motala ström som rinner genom staden och avslutade med att dela årets första glass på Halvars och sedan mys i soffan.

---

Gårdagen var en perfekt fredag. En gråmulen dag följt av regn spenderades under en filt i soffan med en goskelpie i famnen tända ljus och True Blood. 
Idag är vädret detsamma och ikväll väntar födelsedags kalas hos min syster.

 

För övrigt tror jag att detta år kan komma att vara mitt år!. Har fått massa spännande och glada nyheter och jag välkomnar resten av året med öppna armar! :) 

 

Igår efter jobbet körde jag och Vajlo ett lydnaspass. Vi går från klarhet till klarhet, Platsen har blivit grym och jag förstår inte varför jag inte bygde platsen såhär från början! Nu ska vi utvekla den med störning ifrom av platsligning i grupp och med lösa hundar som ska agera en tävlings situation där någon hund reser sig. Inomhus finns det ingen störning som rubbar Vajlo och utomhus klarar han av att ligga läänge och även svår störning som leksaker som kastas bakom honom som landar tätt intill honom precis utanför hans synfält han rycker gärna till för den naturliga reaktionen att vända o se vad det var men ligger kvar med hakan i backen! Godis lockar inte alls även om de så kastas på honom, det verkar absolut som vi fått en "cementgrund" ;) Duktig kille!  Jag tror & hoppas att löptikarna ställer till det i kelpiehjärnan. Han går fort upp i varv och behöver tid på sig att landa i fotgåendet där han annars tränger väldigt mycket. Om jag trampar på fort slutar han träna efter ett par meter. Men vill gärna att det ska sitta redan från början..Resten känns knappt som det behöver nötas kanske lite tugg på apporten (tips om det?), men annars står vi bara framför att sätta ihop programmet och träna uthålligheten och tävlingsträna med kommendering, vilket följer nu när våren är i antågande och planerna på bruksan är träningsbara o träningskvällarna är igång! 

På kvällen åkte jag Anna Pepsi & Vajlo till skogen för att bestiga ett berg och fota solnedgången. Vajlo o pepsi var som galna och busade med varandra jag o anna stog mest o frös o väntade på en fin solnedgång som aldrig kom! Den sänkte sig bakom trädtopparna himlen blev gul och sedan blev det svart...Som tur var han vi ut innan det blev riktigt mörkt och jakten på den perfekta solnedgången fortsätter. Vajlo och jag begav oss till min syster för våffel ätande och sedan hem för o krypa ner i den sköna sängen.

Idag har dock allt gått åt skogen..Det började med att jag vaknar med andan i halsen och tror jag försovit mig, men av någon anledning somnar jag om med tanken att det är lördag (?!) och jag kan sova ut..Ca 1h efter avsatt tid vaknar jag igen av att det inte riktigt kändes rätt, och kastar mig handlöst ur sängen när jag inser att det är tisdag o inte lördag och att jag börjar jobba om 1½h! Springer upp o ger Vajlo mat, kastar mig i duschen, far ut för att hinna rasta Vajlo in igen för att göra mig presentabel nog för jobbet, kastar mig på cyklen och trampar för allt vad livet är värt med endast 13min kvar tills jag börjar jobba. Mirakulöst nog stapplar jag in på jobbet 3min innan jag börjar byter om och hinner i tid!?
På jobbet råkar jag ut för kanske månadens otrevligaste gäst som beställer mat som inte existerar på menyn under tiden som jag ger honom ca 15 andra alternativ inkl det han bad om från början (nått med kyckling) talar han barskt och otrevligt om att inget av de alternativen eller förslagen (på nya rätter som jag komponerade enbart för honom) inte duger för honom. När han tillslut bestämmer sig för en rätt som inte finns på menyn som jag fixar endå som han hinner få innan han hinner gå från kassan sliter han den ur min hand utan ett tack eller ett leende..Vad sägs om ett tack för min service kanske?! 
(Parentes; det finns många människor där ute som har de mest bisarra krav på hur deras luch ska se ut och komponeras, känns som att alla de människorna äter på mitt jobb dagligen och det är inte alls ovanligt att de konponerar en egen tallrik mat ifrån hela menyn...Men jag tar emot dessa även dom med ett leende och inställningen att inget är omöjligt och bra service ger nöjda kunder som kommer åter, men sura otacksamma jävlar som ska vara så omständiga tål ja bara inte..)
Efter att ha motstått en brinnande önskan om att hugga kunden med en gaffel i ögat forstätter jag med dan med en lätt sämre intsällning på livet i allmenhet..
Väl hemma kastar jag mig i soffan efter ha varit ute med Vajlo o kollar på övervakningsfilmerna från gårdagen och idag...Och lyckan log mot mig idag när jag möts av 2filmer av en ylande hund...Varför?! Han var ju jätte duktig och tyst förra veckan! Suck..Humöret sjönk Ännu mer, och jag trodde min räddning skulle bli att följa med Anna runt i stadens djuraffärer för lite fönstershopping. Men oj så fel jag hade...Min hormonstinna hane bestämde sig för att lukta slicka o tugga över varenda centimeter av de 3 djuraffärerna vi var inne i dragandes till höger o vänter, flämtandes o flåsandes uppe i varv och matte gjorde det antagligen 100 gånger värr då jag blev måttligt irriterad och var redan innan på dåligt humör..Jag var så frustrerad att jag på sista stället helt glömmer mitt bankomatkort inne i affären och springer in i skjutdörrarna när jag springer tillbaka för o hämta det..Ja det mina vänner är min dag...

Det absolut bästa med helger som man vaknar oförskämt tidigt på är att man snart inser att man är ledig och kan somna om! Att man kan gå upp öppna balkongdörren lite på glänt för att få in kall frisk luft krypa tillbaka ner under det fluffiga duntäcket. Det är inte ovanligt att man hör kelpien sträcka på sig borta i soffan hoppar sedan ner o tassar bort till dig i sängen där han lägger sig tätt intill och snusar i ditt hår. Det är de finaste mornar jag har! Och gårdagens morgon var precis en sådan. Vi drog oss länge i sängen gick sedan upp för frukost och ut i solen. Runt 1 gick vi bort till mormor och morfar som bjöd oss på middag (ja oss, vajlo fick 3st korvar några kulor torrfoder och Väldigt mycket godis). Vi gick en promenad ihop och gick med tillbaka för fika och en lång härlig stund på deras inglasade balkong som badade i solljus. Vajlo stormtrivdes som alltid med massa klappar och godis. Och tog plats i en stol på balkongen brevid min morfar som han smygpussade på så fort han tittade bort.

På eftermiddagen gick vi hem mätta och belåtna, vi landade hemma i ca 2 timmar sedan åkte vi vidare hem till Erika och Vajlo's bästis samojeden Aaron. Filmkväll o tacomys för de 2benta och bus för de 4benta. En liten kompis till Aaron kom på besök en liten Ciahuahua mix (okastrerad) vid namn Stallone, och det fungerade bra med Vajlo. Han kunde först inte riktigt bestämma sig om den lilla pälsbollen var rolig eller jobbig, Han var melan golv o tak, modig och frammåt. I början var vajlo Jätte stel o kollade in den lille o efter en stund lekte de på golvet Vajlo låg ner och den lille sprang runt var uppe på vajlo naffsa i hans kinder o var mer vild än tam :D Det var väldigt påfrestande för Vajlo och när vi sedan avbröt leken slog han flämtandes ihop på golvet min stora klump. Allt gick bra under kvällen tills Stellan inte kunde låta bli Vajlo som sov under bordet, då fick han sig en rejäl tillsägelse o stackars Stellan blev helt spak. Men fick ett sms idag om att han var precis som vanligt idag, han har tydligen inte fått en tillsägelse av en annan hund förut så förstår att den lilla stackars blev chokad.

Dagen började med ett pass lydnad för våran del ihop med Anna & grabbarna som legat i kennelhosta så vi inte kunnats setts på ett tag men nu är friska. Vajlo var lika het som vanligt och han blir fort mentalt trött på kort tid, fortare än innan kan jag nog tycka. Trotts det tyckte jag han gjorde bra ifrån sig. Lite för het i linförigheten och trycker gärna mot mitt ben och jag måste lägga en tungre grund i fjärren. Men inkallningen var EXEMPLARISK, rasande fart och jag kände honom inte ens i sättandet under positionen trotts han satte sig nära och spikrakt. Han var lite uppsnurrad till rutan men efter 2 skick satte han den riktigt snyggt så där bröt vi med en platsliggning. Platsen har vi kommit jätte långt med och han ligger fint med hakan i baken, jag gör vanlig plats mer sällan och mer svårare för honom oftare som att kasta leksaker eller godis framför/bakom/vid sidan eller själv gå runt honom/förbi eller över och han ligger kvar med hakan hela tiden - duktig kille! Vi avslutade med att träna på budföringen och med tanke att vi aldrig tränat det förut och att rutan stog kvar som han hela tiden drogs till så var det inte alls farligt att det bara tog 3 försök innan han satte en fin budföring. Där bröt vi och åkte hem.
Vi gick bara upp till lägenheten lämnade lydnads sakerna och bytte till cykelgrejjer. På med sele på Vajlo och midjebälte till mig. Jag skulle jobba idag på mitt 2;a jobb så vi passade på att cykla ner. Vajlo var även idag jätte duktig vi har inga problem alls med cyklingen! Han får själv bestämma tempot men vill inte att det ska gå långsammare än trav. Vi cyklade förbi rastgården en hund med skall o utfall, en promenerande hund och inte mindre än en tant med 4st hundar som tokslällde och gjorde utfall i kopplena utan att vajlo stannade eller reagerade mer än med höjd svans och att titta lite. SÅ stolt över honom! <3

Hemma kastade han sig i snön bakom huset och grisade runt och fick sedan ett kelpiefnatt :) Han var inte helt uttömd efterråt utan mer nöjd och med ett långsammare tempo i kroppen, men 2x 3,5km tog idag ut sin rätt + alla aktiviteter under helgen och lydnadspasset innan. Så vi tog en dusch lätt massage och stretching + utfodrning (mat, olja, vatten, rå morot blandat i en skål) och dunsade vi båda ner i soffan.

Jag har haft en inre stress att vi redan är i mars och jag inte känner mig tävlingsklar i någon av de grenar vi tänkt ta oss igenom i år. Jag satte mig med almenackan och gick in på sbk tävling för o se hur vi ligger till inför kommande tävlingar och om vi har några runt omkring oss i östergötland. Jag kan säga att jag nu sitter med ett lugn och inser att vi har TID! Inte mindre än 20st tävlingar ligger framför oss ända in i november och jag vet att vi iaf kommer nå ett av målen vi satt upp för i år och det är lydnaden, jag ser även ljust på rallyn men det är pinsamnt dåligt med spår tävlingar i apellklass runt omkring...Utöver dessa 20 tävlingar vi har chans på är det iaf 3st utställningar och ett MT, plus rasspecial som är markerade i kalendern. Vi kommer nog ha fullt upp i år och jag har en känsla av att 2013 kommer att flyga fram! 

När man i stort sett sovit ett dygn spritter det rejält i kelpiekroppen dagen efter! Det var en busig Vajlo som väckte mig med att kasta kopplet i ansiktet på mig och gav mig en stor blöt puss. Väl ute var han överallt sammtidigt och han snodde mina vantar både en och två gånger som han retsamt sprang iväg med och vägrade kommatillbaka med för att närma sig med blicken "okej då du kan vel få tillbaka den" och när jag nästan nuddade vanten stack han iväg igen busungen!

När jag kom hem från jobbet hade jag tänkt att vi skulle ta en promenad (på ca 2km) bort o titta in på PP's i Hund & Kattkompani i skarphagen. Jag behövde endå handla lite till mig själv och eftersom coop ligger brevid så bestämde jag mig för att ta cykeln bort.
Nu är det ju så att jag aldrigt riktigt vänjt Vajlo vid cyklen. När han blev tilläkligt gammal blev min cykel snodd, när jag skaffat en ny och satt en springer på blev även den snodd och sen har det inte blivit riktigt av. De gångerna jag provat har det inte gått spc bra alls och då har jag struntat i det. Det och när det kommer till skateboards är de enda gångerna Vajlo får fram ett oönskat vallbeteende och ljudar frustrerat för att han inte vet hur han ska bete sig.
Idag hade jag redan innan vi gick ut bestämt mig för att det bara skulle gå. Med vajlo i sele fastsatt i midjebälte på mig (ifall något skulle hända så kan han inte springa ut i trafiken) och med ett retriverkoppel att kunna korrigera med i början satte jag mig på och började cykla. Mycket riktigt började han att försöka komma framför och "nypa" i däcket men jag kunde lugnt hålla tillbaka och när han lyfte blicken o var vid sidan belönade jag efter ca 200m hade han fattat galoppen så då tog jag av retriverkopplet. Vi cyklade på och han var jätte duktig, stressen att valla försvann när han väl förstod vad det gick ut på och när det släppt sprang han glatt vid sidan med en helt annan inställning och svansen gick som en propeller när jag stannade för att belöna. Han ville gärna dra på en växel och dra mig o cyklen frammt i 110, men jag tillät honom bara att trava. De enda missödet vi hade var när jag saktade ner i en korsning för att svänga vänster då stack han mot en lyktstolpe för att kissa på o jag fick göra en "halvvurpa" (tappa cykeln men själv vara ståendes). Så efter det på vägen dit stannade jag titt som tätt o belönade med godis för att han var så duktig och gick bort från cykeln för att han skulle få kissa och sedan körde vi igen, för att han skulle förstå att när vi cyklar är det bara det som gäller och att han får chans o stanna o lukta o kissa när vi stannat och inte är vid cykeln. Väl framme köpte jag fredags godis till Vajlo och gick in på coop för o handla, Vajlo band jag vid cykeln utanför och jag bad tjejjen inne i djuraffären att hålla uppsikt över honom (hon stod och tittade på honom i butiken 10m ifrån hela tiden) jag handlade och kom ut till en duktig Vajlo som låg snällt breve cyklen o väntade. Jag gick in i djuraffären igen och till tjejjen som hållit koll på Vajlo med en Marabou Choklad som tack :)
Vi vände hemmåt och utan stop eller missöde var vi straxt hemma igen, Vajlo var inte ens anfådd så vi körde lite bus o lydnad i parken innan vi gick in. Jag älskar att se min hund så lycklig och så busig full av energi! <3
Men än ännu en gång har jag underskattat min hund, igen måste jag tyvärr säga! Kelpies kan allt och även det på första försöket och tycker också allt är kul. Jag trodde cykel historien skulle bli en rysare och massa jobb, men ja som sagt Vajlo har överbevisat mig igen <3 :)

För ett par veckor sedan var det dags för Vajlo's HD & ED röntgen, efter det att Vajlo kom till mig blev mitt liv mer eller mindre kaotiskt och jag blev utan jobb och bostad vilket hindrat mig från att kunna lägga undan pengar för röntgen. För ett par v sedan var det som sagt dags och jag har aldrig någonsin haft en tanke eller varit orolig över att något skulle vara galet. Vajlo tas till veterinären på morgonen där jag får lämna honom och skulle först hämta honom några timmar senare. Några timmar blev till många timmar och när jag väl fick hämta Vajlo pga förseningar fick jag inte ett enda utlåtande av veterinären som lämnade över min hund.
1v senare får dimper det ner ett brev på posten från skk och jag öppnar glatt brevet i tanke om att resultatet kommit så snabbt. När jag läser det fryser hela min värld jag blir alldeles tom inombords när jag ser HD C (och ED 0 alltså U.A). Det kunde bara inte vara sant...Med gråten i halsen försöker jag hitta en förklaring. Och försökte förtså "vad innebär det här?" Jag ringde runt för att rådfråga och få förklarat vad som händer nu. Kan vi tävla, kommer han leva ett normalt fartfyllt liv, kommer han ha ont, kommer han lämna mig för tidigt? Alla svar var betryggande att inget har ändrats och det finns flera "C hundar" som levt länge och som tom tävlat VM i tex agility och att jag definitivt skulle få ett andra utlåtande och röntga om. 
I veckor har jag våndats varit ledsen orolig och förvirrad och blivit ett magsår rikare. Jag vet att det inte är hela världen men jag visste ju inte ens HUR illa denna C var? Fick ju inte veta något från veterinären vi varit hos och fick heller inte se några plåtar. Hur kan man inte vara orolig för framtiden när man inte har någon som helst information? När jag slutligen hittat en bra veterinär får jag beskedet att 6mån måste gå innan en omröntgen kan skickas för avläsning till SKK för ett officiellt resultat. För mig kvittar det, jag vill veta Nu hur det ligger till.

Idag hade jag en ny tid hos en annan veterinär, en som är specialist på ledoperationer och som hade goda referenser från folk i min omgivning. Vi blir invisade i väntrummet och sanbbt där efter kommer Krister Julinder Klinikchef, in hälsar oss välkommna och ger Vajlo sederingen. Vi går vidare in i röntgen rummet och efter en liten stund sover Vajlo tungt. Jag får vara med under hela proceduren och får själv delta och hålla i överkroppen, efter 10min (utan att det kändes genomstressat eller oproffsigt) och en tagen plåt som eligt Krister själv "inte kunde blivit finare och tydligare" väntar jag spänt på ett utlåtande. Krister frågar vad det tidigare utlåtande löd och jag visade lappen från skk där resultatet var HD B på höger och HD C på vänter och hela resultatet blev  HD C. Krister skrattar till och säger "ja vilken rysare", jag blir iskall inombords var det verkligen så illa?? Jag går fram och får se plåtarna och efter en stunds tystnad berättar Christer att det finns skillnader mellan höfterna men att det inte är illa alls. Enligt Krister's egna bedömning skulle Vajlo ha HD A på höger och HD B på vänster. Det fanns inga tendenser till pålagringar och allting såg jätte fint ut (även knäleder, rygg osv i det man kan se), och han tyckte att HD C utlåtandet var inte var riktigt (nu vet ju varken han eller jag hur plåtarna från första gången såg ut heller). Han lugnade mig även med att jag inte behöver oroa mig inför framtiden, eller att ens tänka på någon form av rehabilitering eller annat.
Han hälsade mig välkommen tillbaka om 6månader för omröntgen så jag kunde få resultatet officiellt även hos SKK.

 

Stenen i bröstet har släppt, och bokstäverna i sig är självklart inte det som för mig är det viktiga utan att Vajlo är frisk i sin kropp och kommer fortsätta vara det. Hade det nu varit så att det såg värre ut och vi hade behövt tänka på rehab och våran tävlingskarriär och allt tränande varit slut hade det heller inte spelat någon roll så länge Vajlo finns hos mig och får leva frisk och lycklig ♥

Imorgon får jag det slutgiltiga besked jag både längtar efter och fasar inför.
Ska bli skönt att slippa vänta slippa vara orolig och framförallt slippa den fruktansvärda ovissheten. 

 

Veckan har rusat fram med stormsteg! Sist jag skrev bad jag uppgivet om hjälp med Vajlo's tjutande efter löptiken när jag gick hemifrån. I måndags började jag en ny rutin med nolltolerans till överdrivet sniffande en extra timme med träning ute innan jag går till jobbet och "kontrolerade" kisspauser för att undvika kiss markeringar och gått 20min tidigare för att lyssna innan jag sedan går till jobbet. Allt detta har givit resultat och veckan har passerat med en tyst sovandes Vajlo under dagarna när han varit ensam. Känns bra att det hjälpt och jag fick bukt med det, jag tror starkt på att allt går att träna och detta visade sig inte vara ett undantag. :)

Under veckans gång har vi bla. hunnit med att löpträna Caincross style med Anna och max dagen innan snön och kylan kom tillbaka. Jag är i tragiskt dålig form men Vajlo däremot jobbar starkt i selen! Vi bytte hundar för att motiver Max till att jobba frammåt sprang jag bakom Anna som hade Vajlo vilket gav Max en sporre till att jobba fammåt. Vajlo jobbade på starkt och tog själv initiativ till att öka takten och jobba hårdare frammåt. Jag imponeras varje gång av hans vilja och arbetsmoral!

Vi har tränat lite lydnad och Vajlo har blivit riktgt het, nästan lite för mycket imellanåt faktiskt :P

Rutan sitter kanonfint och nu får vi gå vidare till andra moment för finslipning. På det stora hela har vi det svårate kvar med att höja uthålligheten och fokuset under en hel tävling och jag är inte riktigt på et klara hur vi ska komma dit eller träna det än..

Förra helgen eller rättare sagt förra lördagen hade vi en lång med härlig dag! Vi gick en mysig långpromenad på dagen, gick på förfest på kvällen där Vajlo självklart (som inte alltid varit så självklart) var med.
Efter förfesten gick matte vidare ut och Vajlo fick vara hos min underbara vän som jobbade natt på ett av stades hotell i receptionen. Där var han med som sälskap och jag fick höra en mycket överraskande men rolig historia när jag efter klubben stängdes gick för att hämta honom.
Allt hade gått jätte bra han hade varit tyst o lugn. En väktare som skulle gå ett varv på hotellets våningar kom och frågade om han inte fick ta med sig "hunden i lobbyn" för skojs skull (Vajlo känner alltså inte denna mannen och har aldrig träffat honom förut). Sagt och gjort Vajlo följer villigt med på rundan lyssnade jätte fint och var duktig. När de kommer fram till en öppen dörr in till ett hotellrum och där inne pågår det fest, stannar väktaren för att växla ett par ord. Personerna inne i rummet tyckte nog att väktaren med Vajlo ingav ganska stor respekt och sänkte villigt volymen och frågade nervöst om Vajlo var en knarkhund. Väktaren som hade lite humor sa "Ja får han komma in eller?" med totalt pokerface och tog ett steg in med Vajlo (som tydligen för en gångs skull inte gick upp i linningen över att få träffa nya människor. ) Gästerna svarade nervöst ja och med frasen "han markerar inget så det verkar lugnt" vänder de och går ut igen och fortsätter vidare ner tilbaka till lobbyn. Jag skulle vilja betala pengar för att se den händelsen! ;) 

Just nu ligger vi i en varsin ände av soffan och inväntar min pappa som ska ta med oss ut till landet där jag ska ta hand om djuren medans Mamma och pappa ska bort. Det väntar en underbar helg för oss båda och bara att få se Vajlo's lycka och hur han njuter av att vara på landet räcker för att göra min helg. :)

Jag trodde aldrig och då menar jag aldrig att jag skulle kunna ha med Vajo i ett rum fullt med människor. Han var verkligen en handfull när han var valp och jag helt utan erfarenhet trodde aldrig att det skulle gå vägen. Som alla kelpie's älskar Vajlo människor så mycket att det blir ohållbart (blev ska jag säga). Han blev helt crazy hoppade nafsade pussade slet i kläder flög runt från person till person..Ja som en tornado av hundslem brunpäls och piskande svans helt enkelt. Det var inte trevligt för någon, varken för mig mina/andras gäster eller för Vajlo själv. Det var ett ständigt nej, fy, sitta kopplad inne, stress moment från början till slut. För Vajlo själv stressade upp sig i sin överdrivna hälsningsfras och jag har många gånger ledsamt accepterat att min framtid kommer se ut såhär och att jag får acceptera att det inte är en hållbar situation men en översocial hund och massa människor. MEN skam den som ger sig och jag är envis som en gammal get ;) (som tur är?!) Efter Massor av träning och olika former av träning kan jag idag ta med min hund till ett rum fullt med människor som han inte träffat tidigare och vissa han känner sen innan utan några problem. Med våra rutiner har vi idag inga problem och ingen har ett problem med Vajlo, tvärt om. På varje "tillställning" som Vajlo följer med på finns det alltid nån som faller pladask. 
Min helgalna valp har blivit vuxen och han har tom vunnit över många hundrädda personer till sin sidan som idag tycker om Vajlo och som med öppna armar tar emot oss i sina hem. DET mina vänner är en stor sak iaf för mig som följt Vajlo's utveckling och sett hur dessa människor gått från att vara rädda till att ligga på golvet och mysa med min hund. 
Med stresshantering passivitets träning och "brytnings" träning har vi kommit ljusår och det är en träning jag har att tacka i många situationer idag och en som jag kommer lägga stor vikt hos på varje hund.

Så finns du där ute som kännt/upplever samma sak att din hund + en massa människor = katastrof? Känn inte så! Det finns ett ljus i tunneln, och jag lovar att det inte är någon omöjlighet! 
Det är svårt att verkligen beskriva hur illa det faktiskt var och svårt för folk att tro det när de idag träffar Vajlo (och bara det är ett toppen betyg att de inte ens tror mig). Men det var verkligen illa och allting går med rätt verktyg väldigt mycket tålamod tid och träning rent bildligt sett kan man verkligen säga blod svett och tårar.

Greppar efter halmstrån, uppgiven arg ledsen rädd.

Kan bära berg på mina axlar men när stormen river faller jag som ett korthus.

Burrar ner näsan i mjuk len brun päls tar att djupt andetag, snälla säg att allt är bra det har varit en lång dag.

 

Efter regn kommer solsken! Vådret igår var grå gråare grått och under kvällen kom en störtskur och det blåste friskt! Idag lyser solen och det är plusgrader ute trotts ihållande blåst. Vi vaknade tidigt och kl.9 var vi ute och styrde våra steg mot vrinnevi med kameran i högsta hugg. Vi passerade rastgården där det var ett jädra liv med lekande hundar och en utanför som hetsigt ville ge sig i till de andra. Jag tog tillfället i akt och la en plats med Vajlo med ryggen mot rastgården och de skällande hundarna. Jag tänkte när jag lagt honom ner att det kanske var lite för ambitiöst, men tji fick jag för att underskatta kelpien igen! Han la sig med hakan i backen tittade upp när det blev slagsmål inne i rastgården men kom snabbt på sig vilken uppgift han hade. Jag återgick la om och provade på nytt och medans ett nytt slagsmål bröt ut bakom honom och hundarna skällde låg han kvar med hakan i baken som en staty! Så jädra duktig!