.

den misstänka gärningsmannen lämnades ensam med ett fruset märgben i ca 30min när sambon återvänder är det borta...endast spår av rester har funnits i sängen. har du hört eller sett något vänligen kontakta utredaren!

the search continues...

att suget kommer tillbaka!

Det har känts tungt till o med riktigt tungt den senaste tiden.
Men idag föll andan på och vi åkte till bruksan för o känna på det lite, tror det var säkert minst 2månader sen vi åkte dit för att träna! 
Vi körde igenom lydnaden och nötte lite med linförigheten. Allting var långt ifrån perfekt men oj vilken känsla vi hade och vilken gnista det fanns!
Vajlo var så lycklig så busig så sugen! Jag tror att vi lagt allt på hyllan ett tag kostat oss det där små pillet. Men det här uppehållet vi haft har gett oss båda glöden tillbaka. Det kändes helt underbart! 
Jag har egentligen inget att klaga på och hela höjdpunkten var de helt magiska ingångarna han gjorde och fokuset i linförigheten.
Påväg till bussen trippade han så söt i sitt nya täcke med piskande svans och duttade en kall blöt nos mot min hand så jag inte skulle missa hur fint han gick vid min sida - min lilla skrutthund vad jag älskar dig ♥

Vill först tacka er för alla kommentarer från gårdagens inlägg med peppningar och bra råd, tack! <3
Nu till ämnet.

På kvällens långis i Vrinnevi hade träffade jag och Anna på en mycket trevlig tjej med en Weimaraner. Vi såg henne och den lösa hunden tidigt och valde att stiga åt sidan en bit bort från stigen för attt inte mötas och speciellt då den hunden spran över hela vägen fram o tillbaka.

De närmar sig och hunden får syn på oss där vi står (ca goda 4-5m ifrån stigen) matten ser oss också men väljer att varken kalla in eller koppla sin hund. Hunden springer fram till oss och ställer sig framför mig Vajlo o Kinoo. Jag står helt tyst och väntar på att matte ska kalla in sin hund eller komma fram o koppla den. Men det gör hon inte hon fortsätter bara gå..Här ropar Anna efter henne att hon ska koppla sin hund. Hon varken vänder sig om eller kallar in på sin hund här har hunden vänt mot matte och kommit tillbaks till oss ytterligare en gång och här ilsknar Vajlo till och säger ifrån "kom inte hit" då svarar den lösa hunden och här blir jag förbannad. Hon tar fram en visselpipa o visslar och hunden lämnar oss dock inte direkt utan står kvar o muttrar. Jag säger till Anna "så jävla dum i huvvet" för jag är naturligtvis förbannad att hon helt utan respekt låter sin hund löpa omkring i skogen och skiter fullständigt i att vi står där en bit ifrån stigen med 4 hundar för o slippa ett möte med en lös hund. Här vänder sig tjejjen om och skriker "säg åt mig en gång till så låter jag min hund bita dig! Han kan bita på kommando o Ett kommando så biter den dig" här är jag helt upp i linningen och ropar åt henne att det är DU som har DIN hund LÖS som springer fram till våra och att man tom kan anmäla sådana händelser. Då skriker hon "gör det du bara kan det stavas IPO så gör det då!"
Innan vi helt går våra skilda vägar och under hela incidenten hinner alltså hennes hund springa hela vägen fram till oss inte bara 1 utan 3 gånger och den vände och var påväg mot oss ytterligare ett par gånger innan vi gick åt varsinna håll.

Hur kan man helt sakna både respekt och vett nog att iaf koppla hunden efter första gången han sprang fram och gå därifrån. Inte nog med att hon helt struntade i att vi stod där vid sidan av vägen med 4 hundar uppenbarligen för att vi inte ville möta henne och den lösa hunden utan hon ska hota oss med att "bussa IPO hunden på oss" innan hon klampar därifrån.

Här ska jag göra ett erkännande. Jag är inte mer än mänsklig. "Shit happens" och ja vajlo har med vid 2 tillfällen under 2,5 år sprungit fram till en annan hund som varit i koppel. Ena gången som valp och andra gången för ett år sedan. Vid båda tillfällena har jag sprungit efter kopplat honom bett tusen gånger om ursäkt och gått där ifrån och förbannat mig själv för att inte ha bättre koll på min lösa hund och dyrt och heligt lovat mig själv att detta aldrig får upprepas någon mer gång. 
Och med det i minnet har jag absolut överseende med att "olyckor händer" om man tar sitt ansvar ber om ursäkt och kopplar hunden som man uppenbarligen inte har så bra koll på som man borde om den nu ska vara lös där det finns mycket folk med och utan hundar.
Vad jag inte köper är såna som beter sig som tjejjen vi mötte idag.
Det är inte acceptabelt någonstans och ger inte de som håller på med IPO speciellt bra rykte och defenitivt inte oss hundägare heller för den delen!

det här med motivation. 

Det verkar som att jag helt har tappat min. 
Träningen som fått mig att må så bra känns ljusår bort. Känner det som att jag inte kan nått vet nått eller kan sträva frammåt längre. Det finns liksom inget där alls som motiverar mig. 
Det gör mig så ledsen. Vajlo behöver det och jag behöver det med.

Och endå så kommer vi inte igång. För när jag tar mig för att ta upp en träning har jag inte hjärtat på rätt ställe och allt blir bara pannkaka för Vajlo känner naturlitvis av min inställning. Det är bara en enda ond cirkel.

Året började så himla bra. Vi har tränat flitigt sen Vajlo kom till mig och vi gjorde en grym debut i lydnadsklass 1. Efter det följde fler tävlingar några har gått bra medans de sista har varit rent av bedrövliga. Nu känns det som att vi hamnat någonstans i bottenskrapet. På alla plan. 
Jag känner ljusglimtar när Vajlo bjuder om och om och om igen på superfina fotgåenden under samma promenad. Men så fort som vi ska göra någonting mer utan av det är det precis som att han lägger av. Han gör det bara när andan faller på och inte när jag "ber om det".
Det känns nästan som attt han stänger av så fort jag sätter lite krav på honom?

Blir nog lite knäpp i huvvet av att läsa hur alla springer framåt och ådstakommer det ena efter det andra medans vi helt har stannat.

Hur kommer man vidare efter att ha kört fast och hur hittar man motivationen?

 

 

Igår kl. 17.20 satt jag Vajlo Frida & Vevve i bilen påväg till Marlene & David i Motala.
Vi välkomnades av massa blöta mysiga husky & alaska pussar och blev bjudna på thé o kakor som var väldigt uppskattat efter bilfärden i spöregn.
Anledningen till att vi var där är pga att den dagen som jag länge väntat på kommit. Jag var där för att ta med mig Kinoo hem.

Ända sedan vi var där på besök i slutet av augusti har hon varit i mina tankar. Det är verkligen inte svårt att bli förälskad i denna underbara dam. Inte långt där efter frågade Marlene om jag inte var intresserad av att eventuellt låta Kinoo flytta hem till mig och Vajlo. Jag blev otroligt glad men samtidigt lite "rädd", steget från en hund till 2 känns på något sätt så himla stort. Efter mycket övervägan och mycket bollande med Marlene beslutade vi oss för att Kinoo ska prova på att bo hos mig och Vajlo en tid och fungerar allting ska hon stanna föralltid.

 

Vajlo är som väntat lite sotis och går omkring o muttrar för sig själv när han inte får tillräckligt av mattes uppmärksamhet. I annat är han precis som vanligt glad busig men väldigt snäll och trygg med Kinoo. Man kan andas ut när han (precis som vanlig) viftade med hela svansen o kroppen när jag steg upp i morse och överröste mig med pussar och var sådär otroligt söt o gosig som bara han kan vara när han är nyvaken. Kinoo verkar tycka att det är helt okej här hemma. Hon sov hela natten efter att ha varit lite orolig i början i bädden brevid sängen och när jag vaknade låg hon och tuggade på ett ben. Hon tillåter vajlo vara nära henne och de har till och med busat lite i sängen även fast Kinoo talar om för Vajlo när han blir allt för framfusig ;)

Nu sitter jag här i soffan med dom båda sovandes djupt på varsin sida om mig och allting känns som en härlig dröm ♥

vänta på att få gå till jobbet

vänta på att få gå hem
vänta på spårvagnen
vänta på tvätten
vänta på att golvet ska torka

vänta på att klockan blir efter 5......

Har haft en sjukt rolig tripp till linköping som bjöd på många skratt med Anna ! :)

Kan meddela att frasen "jag ska bara titta lite" funkar inte så värst bra på biltema höök's arken zoo eller djurkompaniet som alla ligger på samma ställe!

700:- fattigare fick jag med mig en hel del hem och nästa vecka åker vi antagligen ytterliggare en sväng...
Vajlo var med i bilen och fick följa med in i djuraffärerna där han lyckades charma den ene expediten efter den andre och blev överröst med godis och uppmärksamhet.

"Jag skulle vilja köpa 100 ben, en leksak lite flera ben och en sån där blå man stoppar godis i"



Innan vi åkte till linköping tog vi en tur runt strömmen med Shiva o syster Malin. Med spegelblankt vatten höst färger och med fukt i luften kändes det lite som vi hamnat i ett sagoland. Älskar våran fina vackra stad!

Dagen har annars bara rusat förbi och nu sitter jag här med fjärilar i magen. Imorgon är det äntligen dags ♥

Till ett kallt regnigt Örebro åkte jag mamma o pappa för att göra en exteriörs beskrivning på Vajlo för korningen. Vid anmälning fanns det även plats till MT men jag bestämde att hoppa över denna gången och vänta ut Vajlo lite till för hans mognings process. 
På plats täffade vi Petra och goaste Skurk som också skulle göra exteriören.
Efter lång väntetid med nr 8 i turlistan tog jag en uttråkad tjurig Vajlo fram till domaren som var Marie Cypriansen. Vajlo skötte sig exemplariskt under bedömningen och accepterade allt påhitt och gjorde en suverän tandvisning som vi fick mycket beröm för han satt helt stilla med huvvet och var avslappnad. Med UA på allt förutom Vajlo's vita på bröstet (som höll på att kosta oss ett godkännande) en 5;a på helhet (ngt tung/grov) 2;a på haka & armbågar fick vi en godkänd exteriör för korning! 
Marie frågade mig varför jag valde att stå över MT och frågade om han var skotträdd så jag berättade om den senaste tiden och att han är lite sen och "omogen" i utveklingen och hon tyckte att jag hade tagit helt rätt beslut. Och som hon så så är han ju trotts allt bara 2½år så han har gott om tid på sig att mogna och vi har ingen anledning till att stressa. Känns alltid bra när man får uppbackning av sitt beslut :)

Var jätte kul att se de olika kelpie på plats och få en grundlig bedömning. Men oavsett vad resultatet hade blivit så har jag med mig samma hund hem som när jag åkte dit och jag älskar honom lika mycket oavsett vad någon annan tycker och inget papper kommer någonsin ändra på det <3

 

Graderna har krypit nära noll under natten. Det frasar under fötterna när man går i gräset kylan riktigt biter i kinderna och luften fylls med små rökpuffar när man andas. Man kunde riktigt se lyckan i hela Vajlo's kropp där han rusade omkring och han kastade sig ner på backen inte bara en gång utan ca15 gånger för att mysa i det frostiga gräset. 

 

 

Oktober går i rosa nyanser. Rosa i kampen mot bröstcancer.
För mig har denna kamp varit närme än man kan önska då personer som står mig nära fått hela sin vardag omkullkastad för att kämpa mot detta. Och fler i min omgivning har en vän syster mamma dotter farmor kusin eller annan släkting som har/haft eller går/gått igenom samma kamp som så många andra kvinnor.
Många vinner kampen men alla har inte sådan tur.

För alla oss frilufsare/hundägare/äventyrare finns ett litet armand som kan vara en livräddare när olyckan är framme.
Detta armband kallas för Överlevnadsarmband/Paracordarmband.
Armbandet har sitt ursprung ifrån US army. Varje soldat som ska ut i fält får med sig en bit paracord 550 (tål 250 kg och är en fallskärmslina egentligen) för att kunna utnyttja om en nödsituation uppstår (bygga vindskydd, elddrill, laga utrustning med, använda som fiskelina. osv)
I Paracorden finns 7 oberoende trådar som kan användas individuellt och tvinnas
 dessa upp så kan man använda ytterligare 2x14 m lina. Tex till fiskelina.
Man kan använda 2m lina till mycket, endast fantasin sätter gränser.

Så vad har detta med bröstcancer och Rosa bandet med o göra?
Jo det finns en tjej som gör just sånna här armband och gör nu i oktober spc rosabandet band som kostar 80:- där 45:- går till Bröstcancer fonden.
Jag har köpt mitt, gör det du också och var med och stöd forskningen i kampen mot bröstcancer!

Tryck HÄR för att gå in o beställa ditt överlevnadsarmband.

 

 

 

och jag älskar dig

 

Med en skinande sol efter veckor och dagar av tunga gråa måln och regn var fredags känslan på topp när solen sken efter att jag slutat jobba. Jag åka hem bytte kläder och följde med Anna med grabbarna till Ågelsjön för en riktig långpromenad. En riktigt härlig underbar "ladda batterierna" promenad!
Har hört Anna & Sandra berätta om när dom klättrade i berg och gick en jättte lång runda, men förstod ju aldrig att det var ungefär en sådan tur som väntade oss. Har inte klättrat (och med klättrar menar jag att man darrar av utmattning och adrenalin när man kommer till toppen) så sen jag var liten och "det stora berget" egentligen var en större sten. Vilken kick vilket glädjerus vilken underbar levnadskänsla!
2h 45min 10,46km senare var vi alla härligt trötta med nöjda hundar och jag hade även knäppt ännu ett par sjyssta bilder.
Väl hemma kastade jag mig i duschen för o invänta frida och Vevve för tacos och fredagsmys som senare ledde till en spontan utgång som mitt huvve fått lida för idag. 

Jag hade en helt fantastisk fredag och hoppas ni andra hade det med. :)

 

 

 

Jag blir alltid lika lika förbluffad varje gång som jag ska lära in vajlo nått nytt. Och över hur roligt han tycker det är att lära sig nya småtricks eller att få hjälpa till med saker.

Min mamma har tjatat på mig otaliga gånger om att jag ska utbilda Vajlo till en service hund. Visst har jag lekt med tanken men inte helt satt mig in i det. Kanske är det hög tid för mig att verkligen ta en titt på det? Det värsta är bara att det kostar så jädra mycket..:/ Ingen som vet om man kan få bidrag från någonstans?
Vajlo älskar att hjälpa till med saker han är otroligt social och har en grym inlärningsförmåga. Än så länge har vi här hemma lekt in "nyttiga" saker som att plocka upp saker, hämta saker (vad som helst i princip) ta av strumpor stänga luckor och dörrar och idag på några minuter lärde jag in att "ta av tröjan".